När Alex Schulman får syn på sin egen ilska - speglad i sina barn och sin fru - börjar han tänka, forska och skriva. Var kommer ilskan som skrämmer ifrån?
Trådarna han nystar upp löper genom sex decennier och längs vägen finns stor kärlek, vrede, hot och familjehemligheter - och även en koppling till Filipstad.
Författaren Alex Schulman är barnbarn till författaren Sven Stolpe (1905-1996), som de sista åren i sitt liv bodde i Filipstad i en villa på Allégatan tillsammans med sin fru Karin. Här var Alex Schulman ofta och hälsade på.
Det är också hos morfar och mormor som Alex Schulman hamnar när han börjar nysta i sin egen ilska. En terapeut ber honom rita en karta över sin familj och rita ut sambanden mellan familjemedlemmarna. Är relationen god ska han göra raka streck, är relationen dålig blir det sicksack. Plötsligt blir det tydligt - på pappas sida, idel raka streck. På mammas sida, ett virrvarr av sicksackande.
“Jag tittar ut över mammas släkt, följer sicksackmönstren uppåt genom generationerna, löper med mina fingrar längs alla taggtrådar av hat och ser hur samtliga förenas längst däruppe, vid en enda person: min morfar Sven Stolpe.”
Arg debattör
Sven Stolpe var under sin tid vida känd som en vass kulturdebattör. Stridbar är ett ord som återkommer i många artiklar där han beskrivs. Han sa och skrev vad han tyckte och utkämpade tuffa bataljer i debatter.
“Varför ser du så arg ut på alla bilder” är typiskt nog första frågan han får när han gästar Hagge Geigert i ett intervjuprogram 1977. (Hans svar? “Fotograferna är så tråkiga”).
Av Alex Schulmans bok framgår att den slagfärdige mannens humör präglade också vardagen hemma i familjen.
Som barn på besök hos mormor och morfar lär Alex sig att tassa, att inte prata om han inte är tilltalad, att inte röra papperen på morfars skrivbord. Morfar är å ena sidan rolig, å andra sidan skrämmande.
“Varje gång vi hälsade på vaktade vi oss när morfar var i närheten. När vi åkte hem blev mormor kvar där. Jag tänkte ibland på vad det blev av henne där i hemmet. Jag minns hennes ständiga undergivenhet för honom, hennes skräck för hans vrede” skriver Alex Schulman i boken.
– Jag var som alla andra barnbarn lite rädd för honom, men också fascinerad, och jag ville bli författare, säger Alex Schulman till FT.
Under sitt arbete med boken har han fått en ny bild av morfadern.
– Jag kunde inte ana vidden av hans psykiska sjukdom. Han var en djupt störd person. Han borde ha fått hjälp med sig själv! Dels borde han hamnat i fängelse för saker han gjorde mot min mormor, dels borde han fått psykisk vård.
Sjukdom och hot
Sven Stolpes fysiska hälsotillstånd är däremot ofta beskrivet. Han hade tbc i ungdomen och levde med en halv lunga. Han kände sig aldrig helt frisk efter det - och nog märks det både i intervjuer och i Alex Schulmans bok, att den ohälsan också användes som ett vapen.
Men där figurerar faktiskt också ett vapen i bokstavlig mening. En pistol.
Den är ett av svaren på den stora gåta som läsaren av boken får tidigt i boken. Hur kan två personer som är som skapta för varandra, är varandras stora kärlekar i livet, ändå inte välja varandra?
En annan gåta: hur kan en händelse 1932 få ha betydelse i ett förhållande decennium efter decennium?
När Alex Schulman läst sin morfars memoarer ser han att det hände något speciellt sommaren 1932. Exakt vad skriver han inte, men i andra källor hittar Alex Schulman svaret.
Karin och Sven Stolpe gifte sig 1931. Året därpå blir hon kär i den yngre Olof Lagercrantz, han faller lika handlöst. De har en affär. Blir påkomna. Karin vill skiljas, Olof väntar på henne, Sven blir rasande och vägrar - och värre än så. Han hotar att skjuta först rivalen och sedan henne. Han drar iväg med henne i bilen och kör av vägen i vad Alex Schulman betecknar som ett rent mordförsök.
– Hon riskerar sitt liv. Det var ett reellt hot mot hennes liv, konstaterar han.
Inget av detta talas det om i familjen, inte då, inte senare.
Men Sven Stolpe skriver mängder av artiklar och till och med en hel bok där han angriper Lagercrantz, som blivit litteraturkritiker och författare.
Stor rädsla
“Bränn alla mina brev”, skrev Karin till Olof, livrädd, när hon tvingas ta beslutet att avsluta förhållandet, trots att kärleken dem emellan kommer att finnas kvar livet ut.
– Det handlar om en kvinna som är rädd för sin man och det är ett tema som är aktuellt i dag också. Jag tror fortfarande idag att det kan vara svårt för en kvinna att lämna en man, om han har övertaget och framför allt en person som Sven Stolpe som är så kontrollerande och farlig, säger Alex Schulman.
Han varierar skickligt mellan nutid och dåtid i boken. Han berättar sina egna minnen, citerar ur Karins och Olofs brev och dagboksanteckningar från förr. Han dramatiserar och bygger upp miljöer.
Som läsare rycks man med. Trots att man vet hur det går - Karin stannar ju uppenbarligen hos Sven - sitter man som läsare och hejar på. Ta klivet, våga bryt upp, följ kärleken!
– Jag känner också så. Kom igen Karin, det här fixar du, var stark nu! Dels vet jag att det inte inträffar, dels vet jag att om det inträffat innebär det att jag inte fanns, säger Alex Schulman.
Ja, hela historieskrivningen hade då fått en ny riktning - inte bara i familjen Schulman utan också i familjen Lagercrantz. Olof gifte sig 1939 - bland deras barn finns för övrigt David Lagercrantz, författare till bland annat två av Milleniumböckerna.
Verkliga människor
Bland annat i det perspektivet, inte minst när Alex Schulman skildrar sitt möte med David, blir det extra tydligt att det inte bara är en ovanligt spännande bok om kärlek, hemligheter och hur människor kan skada varandra.
Det är också en bok där huvudpersonerna är verkliga personer.
– Jag skriver ju så. Det är det jag gör! Jag har aldrig gjort något annat. Man måste vara aktsam och tänka efter om någon kommer att bli ledsen. Sen kan det vara så att man måste skriva om det ändå, och då gör man det, säger Alex Schulman.
Märkligaste mötet
Tänk om Karin själv berättat? Jag tänker att jag åtminstone en gång snuddade vid det som nu blivit en stor roman.
I augusti 1995 skulle Sven Stolpe skulle fylla 90. Så klart skulle det uppmärksammas i FT. En träff bokades in i den vackra villan på Allégatan. Av någon anledning skickar redaktionen färskaste medarbetaren - mig. Väl på plats möter en vänlig Karin Stolpe. Vi sätter oss i biblioteket. Hon berättar om sin man, hans böcker, kanske fikar vi också, men jag minns bara de enorma bokhyllorna i den stora salen.
Men Sven Stolpe då? Nej, själva det tänkta intervjuobjektet träffar jag aldrig.
Han ligger i sin säng på ovanvåningen. Han är sjuk, berättar Karin.
Texten blir torftig, faktaspäckad visserligen men inte ett enda citat, ingen närvarokänsla. Bilden på Sven Stolpe måste vi ha fått från en bildbyrå.
Hur sjuk han var framgick aldrig. Karin hjälpte till att hålla fasaden, uppenbarligen.
– Det är väldigt talande. Från och med att de träffades egentligen blev ju hon hans skötare på något sätt, eftersom han alltid var så sjuk. Hon fick alltid ta hand om honom, berättar Alex Schulman.
I boken berättar han om hur den åldrade Sven Stolpe brukade banka på ett element uppe i sovrummet, för att göra Karin uppmärksam på att han ville något.
En gripande bok
Tänk om hon hade berättat om sitt eget liv istället den där gången? Tanken på jubilarreportaget 1995 känns än mer absurd med Alex Schulmans bok i färskt minne - där sitter hon, instängd i 60 år i ett äktenskap hon inte vågat lämna och berättar lojalt om sin kända man och hans framgångar.
Men Karins berättelse, och en annan berättelse om Sven Stolpe, kom till slut. Via barnbarnet Alex Schulman. Han har skrivit en mycket gripande bok.
Och intervjun med barnbarnet gick ju bättre än med morfarn... Alex svarar nästan direkt i mobilen när jag ringer upp, säger några vänliga ord om Filipstad. Jag är lite starstruck och ställer för långa frågor, men han hittar en linje.
Vad tror du Sven Stolpe hade tyckt om boken?
– Han hade ju så klart avskytt den och han hade ju sagt att jag ljuger och han hade skrivit en hel bok om mig där han tagit heder och ära av min person. Det hade inte varit kul tror jag.
Och mormor?
– Jag hoppas att hon tyckt att jag gett henne upprättelse och att hon blivit glad. Jag är på hennes sida. Jag viker inte från hennes sida en sekund i den här boken.