Den levande döda alliansen

Signerat
PUBLICERAD:
Har gått skilda vägar.
Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT
Ett nej är ett nej. Med sina nej-röster till Ulf Kristersson som statsminister satte Centern och Liberalerna också definitivt stopp för alliansen.

Minns ni filmen Weekend at Bernie's (Länge leve Bernie på svenska) från 1989? Den handlar om två män som bär runt på kroppen av sin döda chef under ett veckoslut och får alla att tro att chefen faktiskt lever. Det är lite så med den borgerliga alliansen, med skillnaden att man burit runt på den döde i nästan fyra år. För alliansen dog redan den 17 december 2014, när decemberöverenskommelsen (DÖ) slöts och man frivilligt gav bort makten till de rödgröna. Sedan dess har man paraderat runt med kroppen och visat upp den, och fått de flesta att tro att den faktiskt lever.

I den meningen borde onsdagen den 14 november 2018 vara klargörande. En politisk allians är ingen allians om två av dess partier aktivt röstar mot och motarbetar de två andra. Centerpartiet och Liberalerna försöker förstås spinna det hela till att det var Moderaterna och Kristdemokraterna som lämnade alliansen när de ville bilda regering på egen hand. Det är naturligt att det blir en kamp om historieskrivningen om vem som höll i yxan, men gå inte på den. Moderatledaren Ulf Kristersson erbjöd alla att vara med. KD accepterade, men C och L vägrade.

Nu är inte M eller KD skuldfria till den uppkomna situationen. De visste sedan länge vilka fixeringar som C och L hade när det gällde Sverigedemokraterna, och föredrog därför att sitta still i båten. Därför kunde fyra år förflyta utan att allianspartierna internt ville eller kunde ta i frågan. Enigheten inskränkte sig till att rösta bort Löfvenregeringen och utse ny talman, men därefter tog det slut. Vad pratade partiledarna egentligen om under alla utdragna begravningsfika? Inte om några reservplaner i alla fall, och det är därför vi ser dagens låsta läge.

Istället för att skjuta problemen framför sig, och leka Weekend at Bernie's, så borde M och KD ha tagit tjuren vid hornen under den gångna mandatperioden. Fantomsmärtorna gällande DÖ hade upphört hos dem, men DÖ-mentaliteten lever dessvärre kvar hos C och L eftersom de andra inte vågade utmana dem.

Det är därför C och L är så upptagna av att de rödgröna har ett ynka mandat mer än de fyra borgerliga partierna. Inte för att det egentligen spelar någon större roll då SD oavsett vilket ligger där som tungan på vågen och kan fälla eller stödja vilka de vill ändå. Men för den med DÖ-mentalitet är detta viktigt, och därmed kan man ju tycka att de borde vilja ge bort makten till de rödgröna som man faktiskt gjorde under den gångna mandatperioden. Och kanske är det också där C och L kommer att hamna, att de släpper fram en ny Löfvenregering.

Problemet är att M och KD inte längre vill fortsätta med en sådan DÖdsdans. De vet vad det kostar i opinionen när man väljer att avstå från att driva sin egen politik ända in i det beryktade kaklet. Då spelar det ingen roll vilka som kan tänkas stödja den rent parlamentariskt.

För att rättfärdiga sin DÖdslängtan har C och L till och med utökat kretsen icke acceptabla partier, vilket Viktor Barth-Kron påpekat i DN (15/11). Förutom SD så ingår nu också Vänsterpartiet. Därav deras snack om att de 75 procenten mellan ytterligheterna borde kunna göra upp. Problemet med det är att man därmed underkänner en fjärdedel av väljarna och faktiskt förespråkar en sorts brett samlingsstyre som i praktiken neutraliserar demokratin och förvandlar ytterligheterna till den enda verkliga oppositionen.

Sedan är det hycklande också, då V inte har behandlats på det sättet på bra länge, ens av de borgerliga partierna, trots sitt kommunistiska förflutna i Moskvas ledband. De har alltid räknats in i vänsterblocket, och det var till och med ett krav från allianspartierna att V skulle få vara med när de släppte fram Löfven 2014. Konsekvenserna kan nu istället bli det motsatta än vad C och L avsett, nämligen en ytterligare normalisering av SD, särskilt som allt fler väljare inte känner igen sig i beskrivningen av partiet, eller åtminstone tycker att dess förflutna inte spelar så stor roll längre.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.