Om den biologiska mångfalden ska räddas, så behöver naturhänsynen i skogsbruket förbättras, användningen av hyggesfria brukningsmetoder öka, och mer skog undantas helt från produktionsskogsbruk, skriver Stina Bergström.
Svar till Kjell-Arne Ottosson (NWT 8/11).
Att äga skog, eller andra naturresurser, är inte som att äga en förbrukningsvara. Med en förbrukningsvara får ägaren göra i stort sett vad hen vill, så länge inte varan används för att förstöra för andra. Men att äga en naturresurs är att förvalta en del av mänsklighetens gemensamma arv, som vi lånar av kommande generationer.
Därför är användningen av skogen reglerad på olika sätt. De naturhänsyn som ska tas vid allt skogsbruk, de får brukaren stå för själv. När samhället ställer extra krav på någon, för att hen har kvar särskilda naturvärden på sin mark, då bör samhället hjälpa till och bekosta detta. Därför är det viktigt att stat och kommuner satsar tillräckligt med resurser för att rädda skyddsvärda skogar.
När skogen växer binds kol i träden och i marken. Om skogen får bli riktigt gammal kommer till slut den naturliga nedbrytningen att balansera upptaget av kol. Då binds inte ytterligare kol där, men väldigt mycket kol är då bundet i träd och mark.
När skogen avverkas frigörs ganska snart stora mängder kol som bundits medan skogen vuxit upp. En del av virket blir trähus och andra produkter som håller kolet bundet en längre tid, men omkring två tredjedelar blir papper, som till stor del bryts ner eller eldas upp inom något år, så att kolet kommer ut i luften. På hygget bryts rötter och annat organiskt material i marken ner. Det tar något årtionde innan den uppväxande ungskogen börjar binda mer koldioxid än vad som avges. Om skogen sedan får bli riktigt gammal kommer den till sist att ha bundit lika mycket kol som innan den avverkades.
Att öka avverkningarna av gammal skog är alltså inte ett sätt att bromsa klimatförändringen, som Kjell-Arne Ottosson tycks tro (NWT 8/11). Däremot kan vi minska vår klimatpåverkan genom att använda skogsråvaran på ett bättre sätt, till olika produkter som ersätter fossila material och lagrar kolet.
Den skogsbruksform som i dag är helt dominerande, trakthyggesbruket, slog igenom i mitten av 1900-talet. På mindre än en skogsgeneration har det tillämpats på större delen av det svenska skogslandskapet. För många av de växter och djur som hör till skogen har det skapat brist på olika livsmiljöer – t ex brist på gamla träd, brist på grova träd, brist på olika slags lövträd, och brist på död ved av olika slag. Därför är många skogslevande arter hotade, och några har redan försvunnit. Många hotade arter finns bara kvar i skogar som ännu inte kalavverkats.
Det är alltså inte så, som Ottosson verkar tro, att dagens skogsbruk bedrivs så som förfäderna alltid brukat skogen, eller att den biologiska mångfalden i skogslandskapet skapats av dagens brukningsmetoder.
Om den biologiska mångfalden ska räddas, så behöver naturhänsynen i skogsbruket förbättras, användningen av hyggesfria brukningsmetoder öka, och mer skog undantas helt från produktionsskogsbruk. Skogsägarnas egna avsättningar av skog är en viktig del i detta – förutsatt att avsättningarna blir långsiktiga. Men många skogsägare vill inte, eller har inte råd, att undanta skog i den omfattning som behövs. Därför måste samhället skydda skog, och ersätta markägarna med pengar eller med bytesmark.
I det svenska miljömålssystemet finns det ett etappmål för hur mycket skog som ska skyddas fram till år 2020, beslutat under alliansregeringens tid. Det är för att uppnå det målet som den rödgröna regeringen ökat anslaget för skogsskydd så att inte skogsägarna ska bli utan ersättning. Det tycker Miljöpartiet är rätt väg att gå. För klimatet, miljön och skogsägarnas bästa.
Stina Bergström
Skogsägare och språkrör för MP Värmland