Få popalbum kan stoltsera med den musikaliska bredd som kännetecknar The Beatles självbetitlade vita dubbel från 1968. Från Lennons Disneyballad "Good night" med Ringo vid mikrofonen till McCartneys råa "Helter skelter". Detta via George Harrisons Orwellska "Piggies" och Ringos tramsiga "Don't pass me by". Omslaget skulle kontrastera mot det prunkade persongalleri som prydde föregångaren "Sgt Pepper's Loney Hearts Club Band". Konstnären Richard Hamiltons strama design kom att ge dubbeln smeknamnet The White Album – formgivningen lika utskälld och tokhyllad genom åren som musiken i sig.
Den 22 november är det 50 år sedan albumet släpptes och för att uppmärksamma detta har musiken mixats om av originalproducenten George Martins son Giles. De nya mixarna ryms i en box som dessutom bjuder på mycket mumma för beatlesnörden. Här finns de förberedande demos som gruppen gjorde hemma hos George Harrison, avskalade versioner av 27 låtar – några som sedan ströks från albumlistan – samt 50 outtakes från inspelningarna. I originalutgåvan är det 30 låtar över drygt 90 minuter. Nu sträcker sig speltiden över fem timmar.
1968 var ett turbulent år på många sätt, inte minst politiskt. För beatlarna inleddes det med en sejour i Indien med fokus på transcendental meditation. Lejonparten av låtarna skrevs på akustisk gitarr under vistelsen i Rishikesh. När alla väl var hemma igen inleddes inspelningen som kom att vara i fem månader. Det blev en stundtals påfrestande erfarenhet för de inblandade, missämjan som rådde i perioder fick George Martin att semestra – enligt utsago för att behålla förståndet – och den så inflytelserika ljudteknikern Geoff Emerick övergav skutan helt. Även Ringo lämnade bandet för att sedan komma tillbaka till ett blomsterklätt trumset. Ungefär hälften av låtarna är bandsamarbeten i traditionell mening, låtar där alla medlemmarna är med. Övriga är mer av solokaraktär.
Vid releasen kritiserades bandet för att de inte adresserade världspolitiken som engagerade stora delar av de yngre generationerna. John Lennons "Revolution" (som året efter gjordes med betydligt mer bett av Nina Simone) ansågs alldeles för lam. Paul McCartneys "Blackbird" kom dock med tiden att bli förknippad med medborgarrättsrörelsen i USA. Låtar som "Piggies" och "Helter skelter" kom också att bli uppmärksammade då sektledaren och seriemördaren Charles Manson tyckte sig höra dolda budskap i texterna, budskap som uppmuntrade till bestialiska dåd.
Med tiden har The Beatles vita album fått en alldeles särskild plats i populärkulturen. Och för den som är välbekant med inspelningarna är det så klart en högtidsstund att låta de nya mixarna skölja över öronen. Flera detaljer är nu tydligare, samtidigt är mixarna väldigt respektfulla mot originalen. Giles Martins balansgång mellan att förvalta och förnya är kanske feg stundtals, men samtidigt smakfull. Målet är såklart att göra musiken mer relevant i dagens öron. När det gäller outtakesen finns här både trams och guld. Segdragna instrumentalversioner är enkelt att flippa förbi medan studiosnacket innan och efter en del av spåren är oerhört intressant. Ett av de största ögonblicken är när Lennon diskuterar huruvida han ska stå eller sitta när han framför ljuvliga "Julia". Till bottennappen hör den infantila och fullständigt meningslösa "What's the New Mary Jane".
Nördigt som sagt. Men som box betraktat är det här gjort med både kärlek och kunskap, från formgivningen (boxarna är såklart numrerade) till de intressanta texterna i den medföljande boken. Låt oss hoppas att de resterande Beatlesplattorna ges samma behandling.