Nu har det gått så långt att det inte går garantera en väl fungerande och säker färdtjänst. Något som allmänheten förväntar sig och lagen faktiskt kräver, skriver Jens Östergaard och Sven-Åke Österberg.
Det finns idag många exempel på att färdtjänsten är en central samhällsfunktion med mycket stora och allvarliga problem. Man kan idag med fog börja tala om kris!
Sena eller helt uteblivna transporter, smutsiga och trasiga fordon. Förare som kör för fort och osäkert. Förare som saknar tillräckliga språkkunskaper och eller god serviceanda. Detta utgör endast några exempel som inte utgör några undantag utan mer regel och dagligen sker tillbud och allvarliga incidenter.
Nu har det, enligt undertecknade, gått så långt att det inte går garantera en väl fungerande och säker färdtjänst. Något som allmänheten förväntar sig och lagen faktiskt kräver. Som en konsekvens av detta har upphandlande enheter på flera håll i landet fått bryta ingångna avtal på grund av att transportbolagen helt enkelt inte kan sköta verksamheten men mycket stora kostnader och komplikationer som följd.
Sanningen är den att färdtjänsten mer och mer blivit en lågbudgetbransch. Problemen har sin grund i upphandlingsreglerna där lägsta priset gäller och att det inte ens krävs kollektivavtal för transportbolagen. Följden har blivit en slags ”vilda västern-kultur” med bl a dumpade löner och arbetsvillkor för förarna men också en allt mer pressad budget för transportbolagen.
Konsekvensen är en stor omsättning på personal och att det nu råder allt större brist på erfarna och professionella förare. Då skall man också komma ihåg att färdtjänstyrket bygger på en längre tids erfarenhet, som handlar om ett antal år i yrket. Detta drabbar i första hand kunderna och snart kan man med fog fråga sig: Vem vågar sätta sig i ett färdtjänstfordon. Särskilt om man är sjuk och svag?
Detta är inte värdigt en central samhällsfunktion som färdtjänstbranschen, och den vedertagna sanningen, att man får det man betalar för, är tydlig i detta fall. Mycket talar för att vi mycket snart nått vägs ände. Samtidigt som denna nedåtgående kvalitetsspiral, så ställs det allt större krav och press på färdtjänstförarna. Den ekvationen går naturligtvis inte ihop.
Ett litet ljus i mörkret är att arbetsmarknadens parter har beslutat om månadslön för den grupp förare som enbart kör samhällsbetalda resor. Man skall dock vara väl medveten om, som tidigare nämndes, att det inte ställs krav på kollektivavtal samt att färdtjänstbranschens problem inte bara handlar om löner utan också om övriga villkor som arbetstider m m, som kan göra detta uppdrag attraktivt.
Det finns också en betydande risk att bolag som idag enbart utför färdtjänstuppdrag startar vanlig taxiverksamhet för att komma runt den nya förordningen. Det torde också bli betydligt svårare för de bolag som enbart utför färdtjänsttransporter, att vinna nya upphandlingar på grund av högre lönekostnader.
Under de nu rådande förhållandena går det inte längre att blunda för problemen och det är således dags att vi alla tillsammans tar ansvar för denna mycket viktiga och centrala samhällsfunktion. Detta gäller ansvariga politiker, arbetsmarknadens parter, Länstrafik, handikapprörelsen, transportbolagen och dess förare, brukarna, allmänhet och media. Denna negativa utveckling kan och får helt enkelt inte fortsätta. Därför inbjuder vi nu alla dessa grupper till fortsatt debatt, för att finna lösningar på den kris inom färdtjänsten som vi nu alla kan se.
Jens Östergaard
Ordförande, Taxisektionen Svenska Transportarbetareförbundet avdelning 20
Sven-Åke Österberg
Vice ordförande, Taxisektionen Svenska Transportarbetareförbundet avdelning 20