Det amerikanska kongressvalet gick så väl som man kunde förvänta sig för republikanerna, trots ett missnöje med president Donald Trump. Det står också klart att den starka polariseringen mellan amerikanerna, mellan demokraterna och republikanerna, inte bara består utan också befästs.
Det blev ingen "blå våg" för demokraterna, även om den svenske mediekonsumenten till äventyrs skulle kunna ha fått det intrycket. Men så förutspådde man ju också att Hillary Clinton skulle vinna presidentvalet för två år sedan. Analyserna av amerikansk politik i svensk media och akademi är oftast inte direkt knivskarpa, utan man hemfaller ofta åt önsketänkande.
Nästan alla amerikanska presidenter brukar förlora sitt första mellanårsval till kongressen, så därför var det ingen större överraskning att demokraterna vann majoritet i representanthuset. Det kommer att försvåra presidentens och republikanernas lagstiftningsförsök de kommande åren, men det är också ett uttryck för den amerikanska maktdelningen. Intressant nog så var segern inte så stor. Såväl Clinton som Obama led betydligt större nederlag – räknat i antalet representanthusledamöter – vid sina första mellanårsval än vad Trump nu gjort.
Republikanerna behöll inte bara sin majoritet i senaten (där en tredjedel av senatsplatserna stod på spel) utan förstärkte den också. Och av de två kamrarna är senaten viktigast, då senatorerna sitter sex år i taget, beslutar om sådant som nya domare i Högsta Domstolen och om riksrätt. I Texas behöll Ted Cruz, tidigare presidentkandidat, sin plats, och en annan presidentkandidat, Mitt Romney, blev senator från Utah. I Florida besegrade den avgående guvernören Rick Scott den mångårige demokraten Bill Nelson, och ny Floridaguvernör blir republikanen Ron DeSantis. Det skedde alltså ett antal guvernörsval i delstaterna, och där gick det också rätt hyfsat för republikanerna.
Trump må vara en polariserande figur, men den politiska polariseringen i det amerikanska samhället går betydligt djupare än så, och har stadigt växt i ett par decennier. Det är lätt att glömma bort det nu med Trumps alla Twitterstormar, men splittringen i synen på Bill Clinton, George W Bush och Barack Obama var påtaglig. Därvidlag är Trump bara ett symtom.
Ett minst lika stort symptom är hur vänsterradikala demokraterna har blivit, vilket med största sannolikhet är förklaringen till att de trots allt inte gjorde bättre ifrån sig. De förlorade några av sina mer moderata röster i senaten och istället har representanthuset fått ett antal mer eller mindre socialistiska nykomlingar, och det från redan säkra demokratiska valkretsar. Denna vänstervridning lär näppeligen gynna demokraterna i nästa val om två år.
Därmed inte sagt att republikanerna har det lätt. De förlorade trots allt representanthuset och drabbas även till viss del av missnöjet med Trump, som i och för sig inte är så stort längre. Ekonomin går ju som tåget och tvärtom så kan Trump vara ett dragplåster i vissa valkretsar. Men partiet fortsätter att stöta bort mer de mer högutbildade i förorterna och även om Trump själv fått stöd från en bredare arbetarklass som tidigare röstade demokratiskt så har det inte riktigt översatts till stöd för det republikanska partiet.