Allianssamarbetets sammanbrott kan delvis förklaras med att vissa partier dragit lärdomar av hur man tidigare agerat, medan andra inte gjort det. Ytterst handlar det om vad man är beredd att göra vad som krävs för att driva igenom sin politik. Vill man inte det så finns det inget större behov av någon sammanhållning.
Centerledaren Annie Lööf brukar säga att det är viktigt att hålla ihop alliansen. Men om samma allians inte förmår driva sin politik så finns det inget egenvärde med den. Alliansen tillkom som ett medel för att erövra makten. Inte makt som självändamål, men för att utan makt så kan du heller inte driva igenom din politik. Detta kan tyckas som en rent trivial observation, och det är det också, men uppenbarligen föreligger det brister i den förståelsen.
Det som hände hösten 2014, efter det förra valet, spökar alltjämt för de borgerliga partierna. Det var då de fick oväntat stöd för sin politik av Sverigedemokraterna, som röstade för deras budgetförslag, även om Stefan Löfven (S) ledde en rödgrön regering. Istället för att tacka och ta emot att en riksdagsmajoritet stödde allianspolitiken så blev man vettskrämda. Stödet kom ju gubevars från det bespottade SD.
"Lösningen" blev decemberöverenskommelsen (DÖ), där alliansen frivilligt gav bort makten till de rödgröna och avstod från att driva sin egen politik, trots att det fanns en riksdagsmajoritet för den. Detta tog snabbt en ände med förskräckelse då det blev svårt att för de egna väljarna på ett trovärdigt sätt förklara varför man abdikerade utan motprestation. I alla fall så var det så som man snart kom att se på det inom Moderaterna och Kristdemokraterna. Men inte inom Centerpartiet och Liberalerna.
Och där står vi och stampar än i dag. Det är tydligt att vad C och L vill nu, efter ett valresultat som på många sätt påminner om 2014 års, är en ny sorts decemberöverenskommelse. Detta är dock fullkomligt orealistiskt, men det begriper de inte. Det finns ingen som helst anledning för Socialdemokraterna att ge bort makten genom att stödja en alliansregering, eller den senaste varianten en allians-MP-regering. Ändå inbillar sig Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) det eftersom de vägrat ta till sig av lärdomarna från DÖ:s misslyckande.
Om man i längden avstår från att driva sin egen politik – "ända in i kaklet" som moderatledaren Ulf Kristersson brukar säga – så straffas de för det av sina väljare. Visst kan kanske principfast avståndstagande från SD löna sig, men bara till viss gräns. 8,6 procent är ju inget kanonresultat för C och L hänger på redan på gärdesgården.
M och KD vet att de skulle ha allt att förlora på om en ny DÖ-mentalitet slog ro. Det är därför de nu driver linjen att om inte C och L är mogna för en regeringsmedverkan så skulle M och KD åtminstone kunna gå vidare och bilda en regering som på det stora hela ändå skulle driva allianspolitik. Men till och med det säger C och L märkligt nog nej till, och inbillar sig alltjämt att det går att få till någon blocköverskridande acceptans från S för en alliansregering.
Då kan man fråga sig vad dessa partier sysslat med de senaste fyra åren. Det verkar otroligt, men de ser inte ut att ens ha diskuterat olika handlingsalternativ trots att valutgångens stora drag sedan länge var en känd storhet. Vad kallar man de som under flera år försmäktat i självvalda vanföreställningar? Som styvnackat vägrar att ta till sig hur den politiska verkligheten ser ut?