Äntligen blir det skarpt läge

Ledare
PUBLICERAD:
Vad inbillar sig Annie Lööf egentligen?
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Det har nu gått åtta veckor sedan valet och sex veckor sedan Stefan Löfven (S) avsattes, och när väl riksdagen i nästa vecka för första gången kommer att rösta om hans efterträdare har det gått hela nio och en halv vecka. Dessvärre lär regeringsbildningsprocessen därmed inte ta slut.

Under måndagsförmiddagen kom det efterlängtade beskedet från talmannen Andreas Norlén (M) att han ämnar föra fram moderatledaren Ulf Kristersson till omröstning i kammaren som ny statsminister. Det är hög tid för det nu. Endast en skarp omröstning (eller flera, som det ser ut att bli) verkar vara det som kan få slut på de självpåtagna låsningar som flera partier satt sig i. Nu får det vara slut på daltandet och sonderingar som inte leder någon vart.

Det är framför allt Centern och Liberalerna som blockerar en konstruktiv lösning med sina orealistiska krav och önskningar, men nu måste de bekänna färg. Båda partiledarna Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) sade dock att inget har förändrats för deras del mot vad de sade för mer än tre veckor sedan, nämligen att de aktivt tänker rösta nej till Ulf Kristersson som statsminister eftersom han också måste få Sverigedemokraternas aktiva eller passiva stöd.

I praktiken dödade de alliansen där och då, men skulle de rösta mot honom i nästa vecka så blir det svart på vitt. För dem spelar det ingen roll att en Kristerssonregering ändå skulle driva allianspolitik, då det värsta för dem är att SD också skulle kunna tänka sig att stödja en sådan politik. Sådan är deras snedvridna logik, som de i ärligheten namn haft ända sedan decemberöverenskommelsen ingicks.

Lööf och Björklund är också sura över att centerledaren inte fick något eget sonderingsuppdrag, eftersom Moderaterna och Kristdemokraterna sade nej. Men det hade varit oseriöst att slösa bort ännu fler veckor i fruktlösa försök att, som Lööf strävade efter, få med sig Miljöpartiet på allianståget.

Ändå hävdar Lööf att dessa försök inte diskuterats på djupet, vilket är helt befängt. Vi har ju inte sysslat med annat i flera veckor än att försöka på ihop hennes bisarra önskningar. Möjligen hade det varit taktiskt riktigt att låta henne löpa linan ut, men givet hennes och Björklunds verklighetsfrånvända syn så hade det nog alltid funnits nya enhörningar bortom nästa kulle som måste prövas i oändlighet. Det är ju så jobbigt att faktiskt välja mellan någon av sina oförenliga storheter där man på sin höga häst målat in sig i ett hörn.

Lööf gör också ett oblygt försök att själv försöka bli statsminister när hon säger att mycket av låsningen beror på statsministerfrågan och att det är därför hon skulle ställa upp som sonderingsperson, eftersom hon inte har som främsta ambition att bli statsminister utan vill fokusera på det politiska innehållet. Det är mer än lovligt fräckt eftersom det just är det politiska innehållet hon verkar försaka (eftersom SD också kan tänkas stödja det) och låsningarna beror inte på statsministerfrågan utan på C:s och L:s halsstarriga fixering mot att SD kan tänkas rösta för borgerliga förslag.

Den enda förnuftiga förklaring till hennes sonderingsflirt torde vara att hon siktar på att bli en 2000-talets Ola Ullsten – att själv få leda en förvisso oerhört svag minoritetsregering mellan C, L och MP, som skulle tolereras av riksdagen. Vem vet, det är kanske där det slutar, efter tre-fyra statsministeromröstningar i riksdagen?

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.