Få tillgång till plus - endast 1 krona första månaden

Sorgens fyra faser

UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Det är söndag, digitalklockan står på 23.11, och telefonen ringer. Jag säger till min fru: ”Nu har det hänt något”.

Det har hänt något.

Det är pappa som ringer. Min bror Henrik har dött, 49 år gammal.

Och det jag än idag minns är digitalklockan, att den står på ”23.11”.

Alla som jobbar med sörjande har någon gång stött på begreppet ”Sorgens fyra faser”. Det kommer från den delen av 1900-talet när allt skulle delas in i faser eller stadier. Teorin menar att en sorg ofta innehåller fyra faser, nämligen chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och slutligen återhämtningsfasen.

Chockfasen kommer först, och kan ofta vara irrationell. När pappa lade på telefonen fick jag till exempel plötsligt för mig att han måste ha missförstått det hela. Inte kunde väl Henrik vara död? Sådan är ofta chockfasen. Totalt irrationell. En del blir arga och aggressiva. Andra ser helt oberörda ut, och verkar inte ta in sorgebudet. Åter andra reagerar som jag, och tänker att det inte är sant. Dessutom minns man ofta konstiga saker. Som att digitalklockan stod på 23.11, vilket kanske inte ens stämmer. När man är i chock kan man nämligen minnas saker fel.

Sorgens andra fas, reaktionsfasen, kommer i normalfallet ganska så snart efter chocken. Man tar in att den man älskade är död. Inte minst är det viktigt med begravningsgudstjänsten av detta skäl. Har man inte förstått innan, blir det tydligt där: den jag älskade är verkligen död. Det kan också vara viktigt att man tar avsked i ett sammanhang av andra sörjande, att man ger yttryck för en gemensam sorg och inte bara en individuell sorg.

Bearbetningsfasen, den tredje fasen, kan vara ganska så lång. Första julen utan den älskade, första påsken… förr i tiden talade man om ett sorgeår, vilket inte är så dumt. Man tvingas gå igenom alla stora helgdagar utan den döde.

Återhämtningsfasen, slutligen, som på många sätt går in i bearbetningsfasen, är när jag ser att livet trots allt går vidare utan den döde. Jag börjar göra nya saker, trots att den döde inte är med, jag träffar nya bekantskaper.

Sorgens fyra faser var ett typiskt uttryck för sin tid, men jag tycker att det finns mycket vishet i upplägget. Förmodligen är det därför som vi fortfarande använder begreppen i utbildning av blivande präster, kyrkoarbetare, psykologer och vårdpersonal; även om vi idag är noga med att påtala att det inte är något mekaniskt över sorgen. Varje sorg är helt enkelt unik, och de fyra faserna ska inte klistras på sörjande som någon universallösning över hur deras sorg bör se ut. Men sorgen kan se ut på det sättet.

Jag har som präst haft många begravningar och mött många sorgehus. Jag har begravt barn, unga, gamla och riktigt gamla. Jag har många gånger slagits av livets orättvisor. Men en sak har jag lärt mig: när vi dör är det inte pengarna, prylarna, titlarna eller statusen som räknas. Det är den omsorg och den kärlek som vi gett till vår omgivning som till syvende och sist blir bestående.

Det kristna hoppet handlar om ett liv efter döden. Så när jag i dagarna – i likhet med närmare halva Sveriges befolkning – går och tänder ljus på kyrkogården, så är det i vetskap om att vi en dag, på något sätt som jag själv inte förstår och oavsett var jag är i sorgens fyra faser, ska ses igen.

Det gamla är förbi, något nytt har kommit, som Bibeln uttrycker det.

Nästa artikel

Kristendomen: En religion för dumma