Få tillgång till plus - endast 1 krona första månaden

Kristendomen: En religion för dumma

UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Året är 249 efter Kristus. Romarriket lider av ekonomisk kris och politisk instabilitet. Goter och Perser sätter militär press på riket. Kejsar Decius beslutar då om ett offeredikt för att blidka gudarna och få dem på gott humör: alla medborgare måste offra till de romerska gudarna. De kristna, som vägrar offra, utsätts för förföljelse. År 257 blir det under Kejsar Valerianus ännu värre, och en mer systematisk förföljelse av kristna påbörjas.

Här kunde historien om kristendomen mycket väl ha slutat – som en fotnot i historien om en judisk sekt som utrotades av en romersk kejsare. Men Valerian dör år 260, och förföljelserna slutar.

År 303 kommer dock kejsar Diocletianus på tronen. Historiens mest hätska och systematiska förföljelse av kristna blir därmed ett faktum. Kyrkor förstörs i mängder, kristna dödas på de mest bestialiska sätt. Men åtta år senare, år 311, inser man det fruktlösa i projektet. De kristna är för många för att förfölja och döda, och det skapar instabilitet och kaos att förfölja sin egen befolkning. Dessutom visade sig den kristne teologen Tertullianus uttalande från 200-talet slå in: ”Martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde”. De kristnas uthållighet och motståndskraft gjorde helt enkelt intryck på omgivningen. Allt fler valde att bli kristna.

Men vad var det som gjorde att kristendomen överlevde? Förutom statens förföljelser hade man ju även det intellektuella etablissemanget emot sig. Riksfilosofen Celsus kallade kort och gott kristendomen för ”en religion för dumma”. Filosofen Nietzsches tirader om kristendom som en religion för folk med dålig smak eller Ingemar Hedenius tappra försök att hitta motsägelser i den kristna tron är alltså inget nytt. Och kanske har såväl Celsus som Nietzsche som Hedenius fångat något av kristendomens väsen, utan att de riktigt förstått vad. För en viktig poäng i det kristna evangeliet ligger ju just i att det är enkelt och till för alla. I en av Nya testamentets äldsta böcker skriver Paulus: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Galaterbrevet 3:28). Kristendomen var till även för de dumma, även för dem med dålig smak. Även för kvinnor. Även för slavar. Inte bara för självgoda och priviligierade män som Celsus och Nietzsche och Hedenius.

Det kristna budskapet vände sig helt enkelt till alla, och var så enkelt så att vilken idiot som helst kunde ta det till sig. Men inte nog med detta. Samtidigt var några av samtidens skarpaste hjärnor kristna, och förmådde formulera en kristen teologi som gick på djupet, och som kunde förklara och försvara kristendomen på ett intellektuellt hederligt sätt. Det fanns sålunda en innehållslig bredd och spets i kristendomen, som gjorde den extremt enkel och ändå intellektuellt genomreflekterad på en och samma gång. Det fanns så att säga en trons jordmån att växa i.

Just detta tror jag är kyrkans stora utmaning i vår tid: att presentera en kristendom som är enkel och samtidigt genomreflekterad, och som bottnar i den tid som är. Ofta får man bara det ena: antingen ett antal enkla floskler som man förväntas rabbla upp, och som alltför ofta saknar förankring i såväl intellektet som i tiden. Eller också några filosofiska eller poetiska spetsfundigheter som är omöjliga att förstå, just eftersom enkelheten saknas.

Men det var just enkelheten, i kombination med djupet, som gjorde kristendomen till en världsreligion.

Nästa artikel

Sorgens fyra faser