Få tillgång till plus - endast 1 krona första månaden

Per Gessle: "Det finns en hel värld därute som gillar musiken och vill höra den"

Nöje/Kultur
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Han har en hatkärlek till sin röst men kan stoltsera med listframgångar som ingen annan i svensk popmusik.

NWT möter Per Gessle inför konserten i Karlstad och pratar om benbrottet som gav Roxette sitt sound och om varför han väljer att fortsätta med Roxette utan Marie Fredriksson.

Nu skriver Per Gessle ett nytt kapitel i historien om Roxette. Han öppnar även för ett nytt album.
Foto: Carl Edlom

Det som började som ett hobbyprojekt under en tid då Per Gessle kände sig som en föredetting i svenskt musikliv kom att bli en av landets allra största musikaliska framgångssagor. Tillsammans med Marie Fredriksson bildade Gessle en duo som sålde miljontals album och turnerade världen runt flera gånger om. Gruppen stoltserar med hela fyra Billboardettor och har en väldigt stor och hängiven skara fans. Men tidig vår 2016 meddelade Marie Fredriksson att hon ville sätta punkt. Den hjärntumör som uppdagades 2002 började allt mer påverka hennes vardag.

Beskedet överraskade inte Per Gessle. Det var väntat, Marie Fredriksson hade upplevt scenen allt mer ansträngande. Hon fick sitta under stora delar av konserterna. Den världsomfattande turnén som planerades för den sommaren ställdes in.

Där hade sagan om Roxette kunnat sluta. Men Marie ville annorlunda. Hon har uppmanat Per att fortsätta, och med sin duopartners välsignelse har Per nu arrangerat om delar av Roxette-katalogen till ett sound närmare det som kännetecknat hans senaste soloalbum.

– Jag ville inte fortsätta med Roxette, säger Per Gessle och fingrar på silverkorset han bär runt halsen.

– Jag såg inte hur det skulle kunna gå till. Roxette hade vi skapat tillsammans. När Marie hoppade av gjorde jag något som låg väldigt långt bort från det som var Roxette – akustisk musik på svenska som spelades in i Nashville. Det blev naturligt för mig att lämna Roxette bakom mig och gå vidare.

De två album som blev frukten av sessionen i Nashville har hyllats av såväl publik som kritiker. När sedan musiken skulle framföras under sommarens turné valde Per Gessle att addera några nya musiker till sitt band, in kom instrument som fiol, dobro och pedal steel.

– Det blev ett helt nytt sound, en helt ny palett av möjligheter för mig. Med det kom idén att låta det här bandet göra Roxette-låtar. Här fanns möjligheten att göra en "ny" version av Roxette som inte lutade sig mot muskel- och arenarock på samma sätt som tidigare. Jag ville bort från arena-tänket. Vi körde några Roxette-låtar i somras och det gav mersmak.

Men att låta Roxette ta en ny musikalisk riktning har inte varit alldeles enkelt. Till en början var det inget enkelt beslut att ta.

– Nu finns alla de här låtarna med Roxette som jag har skrivit och det finns två vägar att gå. Antingen väljer vi att aldrig mer spela dem live för att Marie inte kan vara med. Eller så spelar vi dem ändå.

Han sträcker på ryggen, för samman händerna och konstaterar:

– Va fan, tänkte jag. Eftersom nu Marie välsignat tanken på att spela vidare, varför skulle jag inte göra det? Det finns en hel värld därute som gillar musiken och vill höra den. Många av hitsen är lika aktuella nu som de någonsin har varit. Det största problemet var att komma på hur jag skulle göra det rent... konstnärligt, om du ursäktar ett högtravande ord. Jag var mån om att göra det på rätt sätt.

Han har valt att kalla det för Per Gessle's Roxette för att ingen ska förvänta sig att Marie Fredriksson medverkar.

– En del tror att Marie har tagit en paus. Men det är inte så. Tyvärr. Maries tid i Roxette är förbi. Både fansen och jag måste leva med det.

Hur känns det, har du vant dig vid den tanken?

– Ja, det har jag nog nu. Det har gått så pass lång tid. Samtidigt så ser jag det här som ett nytt kapitel i Roxette-historien, hon vill att jag ska förvalta arvet. Om två år kommer det här att kännas självklart. Ungefär som att Roger Waters turnerar med Pink Floyd-låtar. Tiden går, musiken lever kvar. Jag – och många med mig – är romantiker som vill att allt ska vara som det alltid har varit. Men nu är det inte så. Det här är mitt sätt att tackla det.

Roxette i Budapest 2015.
Foto: Balazs Mohai

En hatkärlek

Intervjutiden före NWT har ett tv-team från Ryssland, de packar som bäst ner all medhavd teknik när jag går förbi. St Petersburg är ett av stoppen längs den pågående turnén som inleddes i Hamburg och som nu landar i Karlstad via bland annat Halmstad och London. Bilder från de avverkade konserterna skvallrar om att Gessle trivs på scenen. Han pratar varmt som sina musiker, nämner sångerskan Helena Josefsson – som gästade Sven-Ingvars på deras senaste singel – och hennes förmåga att hitta nya infallsvinklar på hans musik.

– Hon är fantastisk.

I vilken utsträckning axlar hon Maries roll?

– Jag vill gärna att Helena tar ett steg fram, inte för att ta Maries roll utan för att göra låtarna till sina egna. Det är väldigt viktigt. Det här får inte bli ett Roxette-coverband.

Många av Roxettes största hits, som "Joyride" och "The Look", sjunger du mest på. Hur tänker du kring din röst?

– Jag har alltid haft och har fortfarande en slags hatkärlek till min röst. En av anledningarna till Roxette var att jag skulle slippa att sjunga. Jag började sjunga i Gyllene tider för att ingen annan ville. Jag har alltid varit mest intresserad av låtskrivandet.

– De låtar jag sjöng med Roxette i början la jag i en lägre tonart för att slippa den barnsliga rösten, jag ville bort från den pipiga Per Gessle. I dag blandar jag gärna upp min röst med Helenas eller en annan kvinnlig sångare. Det passar min röst väldigt bra. På samma sätt som det passade Leonard Cohen att göra så. Det finns en chockladpralin-känsla när en kvinnlig röst läggs samman med min. I Gyllene tider gjordes det där av Micke Syd som la en ljus stämma till min sång. Vi lät, inte som Kalle Anka, men verkligen som ett pojkband.

Vilket ni ju till en början var.

– Ja, det stämmer haha.

Om Gyllene tider inspirerades av brittisk pubrock och powerpop var Roxette något helt annat. Hade du en tydlig bild av hur Roxette skulle låta?

– Det var en medveten strategi. Jag ville in i den digitala världen med Roxette. Först fick vi bara spela in en singel, "Neverending love". När jag spelade in en demo på den låten använde jag bara syntar och trummaskiner.

För att kontrastera mot Gyllene tider?

– Nej, mest för att jag var så inne i den grejen då. Jag ville att min musik skulle kännas samtida. Men när Clarence, (Öfwerman, som fortfarande ingår i Pers band, reds anm.) producerade de första Roxette-grejerna ville han ersätta alla syntar med ett traditionellt band. In kom musiker från bland annat Eldkvarn. Jag tyckte det lät förskräckligt. Men det blev en hit så skivbolaget gav oss chansen att spela in ett helt album. Den första Roxette-skivan blev en slags hybrid där några av låtarna är syntbaserade, andra spelade av bandet.

In i maskinvärlden

Efter första skivan var en fortsättning osäker. Marie Fredriksson hade en allt mer omfattande solokarriär med både turnéer och skivor. Under tiden som Marie var upptagen med sitt skrev Per låtarna till det som kom att bli ”Look sharp”.

– Låtar som "The Look", "Dangerous" och "Listen to your heart". Vi började spela in med samma band som tidigare, men det lät så jävla gammeldags. Jag ville in i maskinvärlden!

Räddningen kom från ett oväntat håll. När studioteknikern Alar Suurna bröt benet ersattes han av Anders Herrlin från Gyllene tider. Anders hade intresserat sig för den digitala tekniken och kunde visa Clarence Öfwerman tjusningen med den.

– Så det är tack vare ett benbrott som "The look" och alla de andra låtarna låter som de gör! Det fick bli hardcore maskinmusik. Förutom gitarren är det bara programmerade maskiner. "Listen to your heart" är lite mer organisk.

Så nu sluter du cirkeln och spelar Roxette-låtarna med ett traditionellt band.

– Haha, ja du har rätt. Nu börjar jag bli gammal. Standard i dag – från Coldplay och U2 till alla andra – är att du har viss förinspelad musik som du spelar till live. Vi gör precis tvärtom. Vi skiter i allt sådant och kör live på riktigt, som ett gammeldags rockband.

Du och Marie fick uppleva enorma framgångar med Billboardettor och omfattande världsturnéer, i stunder måste ni ha känt er som strumpor i en torktumlare.

– Ja, visst var det så.

Många artister har svårt att hantera den situationen, storys om excesser, divalater och destruktivt beteende utgör en stor del av popmusikhistorien. Din drog verkar hela tiden ha varit jakten på nästa hitlåt?

– Stämmer. Jag är till syvende och sist en låtskrivare. Men jag skriver alltid så lite låtar som möjligt. Benny Andersson sitter fem dagar i veckan vid sin flygel och plinkar. Till slut hittar han något han gillar. Jag arbetar på helt motsatt vis. Går inte i närheten av ett instrument förrän jag verkligen känner det ska bli jävligt kul att sätta igång. Jag försöker att skriva låten snabbt, vill få ut den ur kroppen, ur mitt system. Sedan går jag tillbaka och ändrar tills jag blir nöjd. Lite som att lägga pussel.

Du pratar väldigt entusiastiskt om ditt låtskrivande, om hela processen. Utöver familjelivet, är det i låtskrivandet du är som mest tillfreds med livet?

– Ja! Där är jag som mest fokuserad. Just där och då råder 100 procent kreativitet. Jag följer hela tiden känslan i magen. Varje beslut föder nästa. Hardcore work. Under själva skrivandet, till skillnad från arbetet i studion, så kan det vara mycket ångest och ilska – ibland hittar jag inte orden, hittar inte känslan. Det rimmar fel, det är för många stavelser fast orden är de rätta. Det är en massa saker som skapar en enorm frustration.

Efter en djup suck fortsätter han leende:

– Samtidigt är det så enormt belönande. Låtskrivandet är egentligen ingenting jag styr över, det bara finns. Det kanske kommer en dag när jag känner att jag inte har något mer att skriva. Men det har aldrig hänt hittills. Jag kan gå en månad utan att ta i en gitarr och så – plopp! – tre låtar på bara några dagar. När man väl hamnar i det där tillståndet... Då är det det enda som existerar, tiden bara försvinner.

___________________________

Vad? Per Gessle's Roxette

Var? Löfbergs arena, Karlstad

När? Fredag den 9 november

Gessle om Roxettes framtid:

– Vi skapar ett nytt sound. Vem vet, det kanske leder till att vi går in i studio och spelar in en ny platta. Med nytt Roxette-material. Ponera att jag om ett år har tio engelska låtar som jag inte vet vad jag ska göra av. Varför inte testa? Det finns inga begränsningar. Jag känner att hela den här grejen är en stor utmaning, men jag känner att jag måste göra det. Om inte så kommer jag alltid att ångra mig.

Fakta: Per Gessle

Per Gessle är född 1959 i Halmstad.

Bildade Gyllene tider i slutet av 70-talet, en grupp som han under åren återuppväckt vid flera tillfällen. Roxette bildades 1986 och har genom åren sålt drygt 75 miljoner album.

Lyssnar på:

– Jag har en Spotify-lista speciellt avsedd för receptionen på Hotel Tylösand. Det började med hundratalet lättlyssnade, men sköna låtar så man blir på gott humör. Jag har uppdaterat den i princip varje dag och nu är den uppe i över 2000 låtar! Det är en öppen spellista som heter ”Easy listening by PG”. Gå in och kolla.

Tittar på:

– Jag älskar att titta på film men har såklart blivit hooked på olika serier på Netflix och HBO också. ”Ozark” är min senaste favorit. Mina guilty pleasures är att jag gillar ”Family Guy” och fortfarande tycker att ”Seinfeld” är det bästa som spelats in sen Monty Python.

Läser:

– Jag läser ganska mycket. Allt möjligt. Mycket biografier. Senast läste jag boken om Madame Claude. Har precis köpt Roger Daltreyss biografi. Plockade upp boken om Kapten Klänning på nån bensinmack för en månad sedan.

Bästa albumet alla kategorier:

– Fleetwood Macs "Rumours". Tidlös produktion och bra låtar och texter. Bra skvaller kring inspelningen, snyggt omslag. Klockrent.

Så här jobbar NWT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.