Dags att gå till omröstning om statsminister

Ledare
PUBLICERAD:
Talmannen Andreas Norlén väntar på en regering.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Till verket. Vi har väntat länge nog nu. Det var sju veckor sedan vi hade ett riksdagsval och nästan fem veckor sedan Stefan Löfven (S) röstades bort. Därför är det nu hög tid att låta riksdagen rösta om förslag till ny statsminister. Först då finns det en chans till att dyrka upp de låsningar som finns.

Ingen torde väl ha varit förvånad när Stefan Löfven kom till talmannen på måndagsförmiddagen och lät meddela att han kammat noll i sitt två veckor långa försök att bilda regering. Fast försök och försök, han verkar mest ha suttit av tiden och bara ha fört några enstaka samtal. Några förhandlingar har det då rakt inte varit frågan om. Ytterligare två veckor har slösats bort och ingen har rört sig en millimeter sedan valet. Istället så har många om möjligt målat in sig ännu mer i sina respektive hörn.

Talmannen Andreas Norlén (M) säger nu att han skall ta en mer aktiv roll, vad nu det betyder. Att redan under tisdagen sätta sig ned och ha gruppsamtal med flera partiledare i olika konstellationer verkar tämligen utsiktslöst. Det är inte fler terapisamtal, enskilt eller i grupp, som kommer att hjälpa regeringsbildningsprocessen framåt. Förhoppningsvis inser Norlén det snart och går vidare med ett skarpt förslag till kammaren. Först då kommer saker på sin spets och partierna får bekänna färg.

Gruppsamtalen skall utgå från de runt fyra regeringsalternativ som diskuterats, men de flesta av dem går ju redan nu att avfärda som en meningslös övning. En bred samlingsregering är utesluten på goda grunder eftersom landet inte befinner sig i krig eller kris. Alliansen och Miljöpartiet, som bland andra Jan Björklund (L) förordat, är också hopplöst både eftersom MP avvisat det och eftersom att matematiken inte räcker till. De enda alternativ som är realistiska att prata om är å ena sidan att Centern och Liberalerna sätter sig med de rödgröna, eller att någon variant på en borgerlig regering träder till, med deltagande av alla eller några av de borgerliga partierna. Det senare då med Sverigedemokraternas stöd.

Detta kräver att C och L väljer sida, något de hittills undvikit även om de säger sig vilja ha moderatledaren Ulf Kristersson som statsminister, fast inte om han lutar sig mot SD. Det är där nyckeln finns. Därför blir det bara komiskt att höra Centerledaren Annie Lööf säga hon är beredd att hjälpa till att dyrka upp de låsningar som finns och att Sverige inte kommer att få en regering om inte partierna börjar rucka på sina nej, samtidigt som hon själv inte verkar beredd att rucka på sina nej.

Nå, det är kanske fruktlösa gruppsamtal som kan förmå Norlén att till sist föreslå en statsministerkandidat för omröstning, även om vederbörande kanske faller. Då återstår tre försök till innan ett extra val triggas i gång, och det ser ut att vara enda sättet att sätta press på partierna. Visst kan man förstå om Norlén inte vill bli den första talmannen som föreslår en statsminister och misslyckas. Men det vore ju inte hans fel. Felet är partiernas, som ställt alldeles för många ultimativa krav för att processen skall gå smidigt.

Omvärlden måste skaka på huvudet åt hur vi beter oss. Det finns en tydlig icke-socialistisk majoritet i riksdagen, men ändå förmår de borgerliga partierna inte kunna enas om hur regeringen skall bildas. Nu måste de sätta fart!

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.