Arvika, Karlstad, pelargoner, Ernst och kondylomvårtor

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Såhär inleddes Dagens Nyheters recension av Lasse Anrells bok Kvinnohumor.

Det var en stökig vecka.

Det började med att en kvinna skickade mig Dagens Nyheters recension av min bok Kvinnohumor från 2002. Den var skriven av Jane Magnusson som just nu är rasande aktuell med en biofilm om Ingmar Bergman och hon var inte sådär jättepositiv till min bok, kan man ju säga. Eller ja, hon jämförde den med kondylomvårtor och mig jämförde hon med en våldtäkt.

Hårda ord.

Jag hade förträngt boken, men nu svepte minnena förbi.

Jag minns hur glad jag blev för recensionen. Jag kände att det där var min väg till berömmelse och ära. En recension som dödar är också ett statement, tänkte jag.

Att dö är också att leva en smula.

Sen åkte jag till Arvika för att prata på Jössebygdens trädgårdsförenings stora höstmöte. Tvära kast. Något om pelargoner, var beställt. Gärna 45 minuter.

Problemet var ju bara att jag hade kommit ut här i NWT veckan innan som pelargonallergiker. Jag skrev om att pelargonerna hatar mig sedan en tid. Tufft läge.

Jag pratade en del om det.

Dessutom är det ju ett tufft läge överhuvudtaget för pelargoner just nu. Jag minns särskilt ett uttalande av någon som sa att ”Vad är det för särskilt med pelargoner, annat än att de är röda, luktar illa och dör på vintern.”

– Att jag ska stå här just nu och prata om pelargoner är en sällsynt dålig idé. Så här års ska man kasta sina pelargoner och sen ska man köpa nya för 19.90 till våren så slipper man allt elände med vinterförvaring, sa jag.

Jag drog fem punkter om att våra morsor lärde oss allt fel om hur man tar hand om sina tantblommor.

1. Man sätter inte skott i vatten – man sätter dem rakt ner i jorden.

2. Man vinterförvarar inte pelargoner i källare, de hatar det. Man vinterförvarar som i Sydafrika där de kommer ifrån. Svalt och ljust. Pannrum är tortyr för en pelargon.

3. Man planterar inte om sina blommor varje år. Det behövs inte. Det är bara jordtillverkarnas tricks för att sälja mer jord.

4. Ge mycket näring. Pelargoner är som dopningssugna idrottare. Man kan ge upp till tio gånger så mycket som de står på förpackningen.

5. Man beskär inte. Man tar bara bort det bruna när det blir vår.

– Morsan hade fel, sammanfattade jag.

– Nu är du ute på hal is, sa min vän Hans Karlsson från Klässbol och det var jag ju. Han kanske sett morsans pelargoner och de var ju magnifika.

Jag jämförde med äppelträd. Äppelodlarna på Österlen skär ner sina träd så att det nästan bara är stammen kvar på hösten. Jag berättade att jag läst en bok om det och den slog fast att trädet snabbt anpassar sig efter den brutala beskärningen och inriktar hela sin existens på att säkra släktets fortlevnad genom att producera maximalt mycket äpplen. Istället för snygga löv.

– Nja, det där gäller ju bara en fåtal sorter och en bara del odlare, det där är inte särskilt bra, sa en distingerad man på första bänk.

– Nu är du ute på hal is, sa Karlsson från Klässbol och flinade förtjust. Jag log tillbaka som ett Ingrid Marie-skrutt.

– Det är samma sak med pelargoner, försökte jag.

Inget bra gensvar. Den distingerade mannen log bara.

Det visade sig att mannen var Värmlands främsta expert på äpplen, ikonen Sven Levin från Spässerud, där det varje höst hålls Värmlands bästa äppelutställning. Levin har titeln ”pomolog”. Det skojar man inte bort.

Jag gick vidare efter att ha försäkrat mig om att han inte slutar med sina äppeldagar, som det ryktats. Han lovade. Nästan.

Sen pratade jag på Värmländska StyrelseAkademins stora dag i Karlstad. Jag var moderator vilket inte är att man är politiker utan konferencier. Typ. Huvudtalare var Lottie Knutson som blev rikskänd under tsunamin som den enda som inte tappade fattningen. Typ.

Vi hade ganska kul.

Jag presenterade henne som ”sak” och hon hämnades genom att hacka en del på mina slappa journalistkläder och jag berättade att jag minsann utsetts till en av Sveriges fem sämsta klädda män en gång av tidningen Café och en av de andra var Martin Timell.

Jag förklarade att jag var sällsynt olämplig för att leda ett seminarium om styrelsearbete eftersom jag bara suttit i en enda styrelse och det jobbet fick jag sparken ifrån.

Inom parentes kan jag berätta att det var Selma Lagerlöf-sällskapet. Som sekreterare, dessutom. Efter ett halvår ringde de och undrade om jag tyckte att jag passade för jobbet. Nej, svarade jag. Då hade jag inte kunnat vara med på ett enda styrelsemöte. Jag tror jag sa att jag är lika lämplig på att hålla ordning på ett protokoll som Timell skulle varit som rektor på en flickskola.

Jag kände att jag var ute på hal is igen.

Eller som Ernst Kirchsteiger, skulle ha uttryckt det:

– Sommaren skulle cykla omkull och skrapa knäna om det inte fanns pelargoner.

Den visdomen skojar man inte heller bort.

Veckans kulturskandal

Juryn som nominerade Augustpriskandaterna måste ha gjort världens sämsta jobb någonsin i den skönlitterära klassen. Ingen Jonas Gardell. Ingen Carolina Setterwall. Ingen Sara Stridsberg. Avgå alla.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.