Porträttet: Jessica Jacobs

Karlstadsliv
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Jessica Jacobs är 23 år och studerar till civilingenjör på Karlstads universitet. I dag är hon både frisk och fri från ätstörningar och vill utnyttja sina erfarenheter till att hjälpa andra. Hon är volontär för riksföreningen Frisk & fri och berättar om hur lätt det är att falla in i mat- och kroppshetsen, utan att märka det.

Jessica kommer ursprungligen från Forsbacka, utanför Gävle. När det var dags för högstadiet skulle det i stället bära av till Valbo, där närmsta högstadieskola fanns, men det blev inte riktigt som Jessica tänkt sig. Sommarlovet mellan 6:an och 7:an spenderade hon på sjukhuset där hon behandlades för sin ätstörning, som hade pågått under en lång tid innan det blev märkbart för människorna i hennes omgivning.

– Det är så svårt att veta hur det började eftersom jag inte var med om något trauma eller så. Det var mest jobbigt att växa upp tror jag, säger Jessica när vi ses i den varma höstsolen.

När hon ska berätta om sin uppväxt flyter åren och minnena ihop. Men hon gör sitt bästa för att sammanfatta sin upplevelse.

– Jag har nog förträngt mycket, men jag minns att jag inte mådde bra. Jag jämförde mig med andra hela tiden och allting var en tävling. Det kändes som att jag var tvungen att vara bäst på något.

I skolan var det viktigt att vara duktig, och gärna snabb på att jobba ut böcker, och på fritiden skulle man helst sporta. För Jessica var det handboll som hägrade.

– Vi hade väldigt engagerade tränare, vilket såklart var kul på många sätt, men det blev väldigt seriöst väldigt fort. Vi hade fysträningar och blev uppmanade att hålla i gång träningen och konditionen på annat sätt under uppehållen, säger Jessica.

Hon testade både friidrott och ridning men fastnade till slut för simning. Hon fick höra att hon hade en fallenhet för sporten, vilket triggade henne till att trappa upp träningen. Det hårda arbetet började ge fysiska resultat som uppmärksammades av hennes omgivning.

– Tjejer i klassen sa att jag hade blivit finare nu när jag var smal. Vi var liksom elva år gamla, varför tänkte vi så redan då?

Det var inte bara jämnåriga som hade en tydlig bild av hur tjejkroppen skulle se ut. Jessica möttes av så kallade ideal i både tidningar och på tv, men också av vuxna människor omkring henne.

– Jag minns en speciell sak så väl. Vi hade en tjej i handbollen som var taggad på att bli stark och få synliga muskler, typ magrutor. Då sa vår fystränare att det inte är snyggt på tjejer, så att hon inte borde satsa på det.

Dagböcker hjälper minnet

När Jessica var elva år började hon skriva en dagbok för att få ordning på tankarna. Hennes mamma föreslog att hon, varje dag, skulle skriva ned något hon var tacksam för och något hon ville ha hjälp med.

– I början är det ganska vanliga saker som att jag var tacksam över att bo i Sverige och ville ha hjälp med min då väldigt jobbiga lillebror, säger Jessica när hon läser ur den första boken.

Men hon hinner inte bläddra många sidor innan hon hittar noteringar om att hon inte ska äta för mycket socker och kalorier, inte sitta stilla vid datorn för mycket, att det inte finns några kläder som passar hennes kropp och hur man ska se ut i bikinis. Det finns skisser på kroppar hon önskade liknade hennes och jämförelser med andra som "väger mer men ser smalare ut".

– Där började alla siffror komma fram. Storlekar, antal kilon, allt sånt som egentligen inte spelar någon roll, säger hon och fortsätter bläddra.

– Här, i januari 2007, har jag skrivit ned hur mycket jag har rört på mig. Om hur viktigt det är att träna och se bra ut. Det börjar dock bli mer och mer kryptiskt. Jag var rädd för att någon skulle hitta de här böckerna, så jag började i princip koda när jag skrev.

Rädd för att någon skulle tycka att det var löjligt att skriva dagbok, eller för att någon skulle upptäcka hur du egentligen mådde?

– Mest det andra. Jag tänkte att det kunde komma en dag då jag skulle sluta orka och inte finnas mer. Då skulle de här anteckningarna kunna såra den som hittade dem.

Var det ingen som reagerade på dina mat- och träningsvanor, eller ditt mående överlag?

– Nej, inte direkt. Jag fick bara höra att jag var duktig och ambitiös. Jag pratade mycket med mamma eftersom jag hade svårt att sova och ofta ont i magen, men hon var väldigt avfärdande.

“Orkade inte vara frisk längre”

Sommaren innan högstadiet blev något utav en vändpunkt då Jessicas avmagrande äntligen upptäcktes. Problemen hade eskalerat och hon berättar att det då blev allt svårare att äta.

– Jag fick till och med för mig att vissa saker kunde vara skadliga för mig om jag åt dem. Jag mådde dessutom så dåligt att jag inte orkade vara frisk längre.

Hur menar du då?

– Det är svårt att förklara, men ett exempel är ett ridläger som mina föräldrar hade betalat. Jag ville verkligen inte åka på det men fick dåligt samvete över att de hade gjort det för mig, jag hade ju lärt mig att vara tacksam för saker hela tiden. Då fick jag reda på att de kunde få pengarna tillbaka om jag blev sjuk.

Och det blev hon. Så pass sjuk att hon blev inlagd på barnkliniken i sex veckor. Hon kommer inte själv inte i håg hur det gick till, men hon minns två dagar på sjukhuset där de kontrollerade hennes mående och näringsvärden.

– Jag trodde att jag skulle få åka hem efter de två dagarna, men i stället fick jag sätta mig i en rullstol och åka raka vägen ned till ungdomsavdelningen på sluten psykvård medan min mamma åkte hem för att hämta mer saker. Hon var inlagd med mig eftersom jag var under 18.

Destruktiv vård

Under tiden Jessica var inlagd upplevde hon att personalen, omedvetet, gav henne tips på hur hon kunde fortsätta sitt destruktiva beteende.

– Man blev mer medveten om fett, kolhydrater, proteiner och kalorier eftersom det pratades om det hela tiden. Sedan informerade de mig om att vissa saker jag gjorde brände kalorier, saker som jag gjorde utan en tanke på att tappa fler kilon. De kunde till exempel be mig sluta skaka på foten, eftersom det var en rörelse. Men jag gjorde det undermedvetet för att jag kanske var tankspridd, berättar hon.

Kliniken hade ett strikt matschema med väldigt lite stimulans mellan måltiderna. När Jessica inte ville eller klarade av att äta en måltid tvingades personalen att sondmata henne och när hon slet ut sondslangen ledde det till dygnet-runt-övervakning. Likaså när hon pratade om att hon inte ville leva. Övervakningen innebar att hon inte fick göra någonting själv.

– Jag fick heller inte gå på toa på en timme efter en måltid för att jag tydligen bara skulle kräkas upp maten då. Det var inte heller något jag hade kommit på själv, men de planterade idéerna när de egentligen ville hjälpa. Det blev så skevt.

För en ovan magsäck var matschemat alldeles för mastigt och en måltid innebar därför ofta magsmärtor.

– Vi fick sitta med värmekuddar efter maten så efter en period var min mage blåaktig på grund av någon slags värmeskada.

När Jessica, efter några veckor, fick nog försökte hon skriva ut sig själv.

– Då fick jag reda på att en jurist, som jag aldrig träffat, hade hand om mitt fall och agerade vårdnadshavare, så jag hade inget att säga till om. Jag ville verkligen bara hem, men blev i stället tvångsinlagd, säger hon.

Skillnad på “frisk” och “fri”

Till slut började Jessica göra allt i sin makt för att få komma hem. Efter att hon klarat steg som att äta en hel måltid utan att ställa till en scen och att beställa mat på en restaurang bland folk blev hon utskriven och kunde börja på dagvården.

– Dagvård är lite som ett dagis. Man går dit, pratar, äter och går hem igen. Det är typ till för att avlasta familjen, känns det som, skrattar hon,

Dagvården ersatte hela första terminen av 7:an men under vårterminen kunde Jessica äntligen återgå till några av de normala rutiner en 13-åring borde få ha.

– Tankarna var absolut kvar men utåt såg det bra ut. Folk sa att jag började få kurvor, något jag absolut inte ville höra då.

Jessica förklarar att det är en stor skillnad på att vara frisk och fri. Frisk är man när kroppen är på banan, fri är man inte förrän hjärnspökena är helt borta.

– I dag kan jag säga att jag är fri också, men det tog ett bra tag att komma dit efter min friskförklaring. Jag flyttade liksom hit till Karlstad 2014 och då räknade jag fortfarande på vad jag fick i mig. I högstadiet var min kropp frisk men jag kompenserade mitt normala ätande med att kräkas upp det.

Hon berättar att kontrollbehov är väldigt centralt för en ätstörning, så när hon tappade kontrollen över vikten och maten kämpade hon ännu mer med ångest och suicidtankar. Hon minns vårdpersonal som lät så pass förlöjligande när de såg hennes rispor på handlederna att hon blev triggad till att göra dem djupare nästa gång. För att synliggöra frustrationen och ångesten i huvudet. Något som är ett vanligt relaterat problem till ätstörningar.

Vad var det som gjorde att tankarna började släppa?

– Jag tror det var när jag ville börja äta bra och fick börja träna igen, under gymnasiet. Först fick jag bara träna yoga men stegvis kunde jag börja med lätt styrketräning. Sedan började jag med dans. Det var nog den största vändningen för mig.

Varför då?

– Jag ville verkligen orka dansa, och för att orka var jag tvungen att äta ordentligt. Det blev en drivkraft.

Nu är du volontär för Frisk & fri och kan stötta andra som går igenom liknande saker. Men har du även något tips på vad man kan göra som anhörig till någon med ätstörning?

– Förminska inte och ge inte upp. Det är lätt att tappa kontakten med vänner när man är så sjuk, så det är bra att ha någon som orkar stå kvar. Det är också alltid bra att läsa på. Kunskap är viktigt. Jag har själv läst ganska mycket självbiografiska böcker inom psykisk ohälsa och det fick mig att känna mig mindre ensam. Kom dock ihåg att alla är individer och att vägen till att bli frisk ser olika ut för alla.

Tror du att det går att förebygga ätstörningar på något enkelt sätt, utan att behöva ändra hela samhället?

– Kanske genom att utbilda lärare överlag, men framför allt idrottslärare så att de lär sig att se när de behöver ha lite överseende. Efter min resa fick jag B i idrott för att jag inte fick det bästa resultatet på beep-testet. Det var för att jag inte kunde träna kondition.

Vad hade du önskat att någon sa till dig när du var yngre?

– Att det inte är för sent för att prova saker. Jag lärde mig åka longboard som 21-åring om kom in på en dansutbildning efter att ha dansat i knappt tre år. Att man ska göra det som är kul och att inte ha för bråttom med att växa upp. Att våga vara sig själv och vara stolt över det.

Föreningen Frisk & fri

Frisk & fri är riksföreningen som finns till för både anhöriga till personer med ätstörningar och de drabbade själva.

– Vår slogan är "vi arbetar för ett samhälle utan ätstörningar där alla är fria att vara sig själva", berättar Pia Elofsson, regionsansvarig i Karlstad.

Föreningen grundades av en kvinna som själv var drabbat av ätstörning under 60-talet. Hon hade då känt en stor ensamhet, skuld och skam. Efter att ha blivit berörd av en tidningsartikel som handlade om just ätstörningar kontaktade hon journalisten och träffade, genom journalisten, andra som kände samma sak. De ville ge stöd till drabbade och förbättra vården och upptäckte ganska snart att även närstående behövde stöd.

– Behovet visade sig vara enormt. Då detta var innan internet fanns kom säckvis med post och telefonen i vår grundares lägenhet ringde dygnet runt, säger Pia.

Under 2003 blev Frisk & fri en riksförening med stöd av allmänna arvsfonden.

Vad är målet med Frisk & fri?

– Vi har inget kommersiellt syfte. Nästan alla som är engagerade i föreningen, både volontärer och anställda, har egen erfarenhet som drabbad eller närstående. Vi verkar för att det ska finnas ett bra stöd för både drabbade och närstående som många själva saknade när de behövde det. Vi jobbar för att påverka vården, förebygga och sprida kunskap och inge hopp för det går att bli helt frisk och fri.

Hur ser arbetet ut i Karlstad just nu?

– Vi håller på att på nytt bygga upp vår verksamhet efter att den legat lite vilande en tid. Vi har fått flera nya volontärer och kan nu erbjuda mentorer till både drabbade och närstående. Som ny samordnare är en av de högsta prioriteringarna att bygga upp ett bra samarbete med vården och att tillsammans med volontärerna ta fram en hållbar plan för hur vi i Karlstad ska utveckla verksamheten på bästa sätt.

Har ni något kortsiktigt mål?

– Att snart kunna erbjuda öppna träffar både för drabbade och närstående, det ska ske innan årsskiftet. Vi kommer också gärna ut och informerar och berättar mer om oss för exempelvis yrkesgrupper som ofta möter ätstörningar som personal på skolor, gym, fritidsgårdar och inom vården.