Barnskådisen som inte klarade av att växa upp

Ledare
PUBLICERAD:
Fridolin speglar sig.
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT
I onsdags meddelade Gustav Fridolin att han avgår som språkrör för Miljöpartiet i förtid, i samband med partikongressen i maj nästa år. Det hade nog varit det eller att i praktiken bli avsatt. Många i partiet skyller, delvis med rätta, valmisslyckandet på sina språkrör.

Fridolin har trots sina blott 35 år varit med om en hel del i politiken, men så blev han också medlem i Miljöpartiet redan när han var elva år och som tolvåring klev han upp i talarstolen på sin första kongress. Han blev språkrör för Grön ungdom vid 16, vald till riksdagsledamot vid 19, förhandlade budget med statsminister Göran Persson (S) några år senare, blev partiets språkrör vid 28 och statsråd vid 30. Inte för inte har han kallats för politiskt underbarn.

Den stämpeln har också varit Fridolins största problem. Förväntningarna på honom har varit stora, samtidigt som han har haft allt svårare att leverera. Han är som barnskådespelaren som får svårigheter att hitta nya roller sedan han växt upp. Det krävs något annat för att axla vuxenroller, och där har det också brustit för den inbitne idealisten Fridolin.

Därför blev det också en kognitiv dissonans när han ledde sitt parti att i regeringsställning tvärvända om migrationspolitiken i samband med asylkrisen hösten 2015, för att sedan offentligt kritisera den egna politiken som "skit". Det är varken moget eller ansvarsfullt. Han har också haft uppenbart svårt att hantera förekomsten av islamistiska företrädare i partiet, som när han tog den förre bostadsministern Mehmet Kaplan i försvar, liksom Yasri Khan, som vägrade ta kvinnor i hand.

Hans politik har också varit ett stort misslyckande. Minns när han skulle rädda skolan på 100 dagar och gjorde handhjärtan. Svensk skola är i samma dåliga skick nu som då. I valrörelsen 2014 viftade han med en kolbit, men fick sedan som minister acceptera att statliga Vattenfall sålde sina tyska kolgruvor. Och så vidare.

Under Fridolins tid som språkrör har MP gått tillbaka i två val, och i det senaste klarade man sig kvar i riksdagen med blotta förskräckelsen – och taktikröster från vänster. I teorin skulle han kunna sitta kvar till 2020, med partiets regler för hur länge man får ha olika förtroendeposter, men givet kritiken och valmisslyckandet så hade risken varit överhängande att han ändå petats bort tidigare. Nu väljer han att gå självmant. Det borde han förvisso ha gjort redan 2016, men då var det språkrörskollegan Åsa Romson som fick gå för att han hade gjort bort sig.

Det finns nu ett tryck på Isabella Lövin att också ta sitt ansvar för valförlusten och gå. Det återstår att se hur det blir med den saken, men oroväckande är att Alice Bah Kuhnke, som inte känns särskilt seriös, nämns som efterträdare. Finansmarknadsminister Per Bolund nämns också och han känns betydligt mer seriös. Till skillnad mot de andra så ger han ett solitt och kompetent intryck, om än lite tråkig, men det är kanske vad MP behöver om de skall överleva.

MP har dock fel om de tror att allt kommer att bli bättre bara de byter ut språkrören. Problemen ligger mycket djupare än så.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.