Elva personer riktar skarp kritik mot ätstörningsvården i Värmland. Som drabbade upplever de sig både felbehandlade och utsatta i sin sjukdom. Nu vill de genom en skrivelse att vården förbättras.
– Vården behöver höra oss. Det kan hjälpa dem att hjälpa fler, säger Felicia Nolskog, en av de drabbade.
Hon tillsammans med Linn Larsson, Julia Bäcklund och Elin Hedberg har alla behandlats för ätstörningar i Värmland – och är minst sagt missnöjda.
De tillsammans med sju andra drabbade riktar nu skarp kritik mot länets ätstörningsvård.
– Det vi har känt är att vården inte är individanpassad. Alla är olika och borde behandlas så, säger Linn Larsson.
Verksamhetscheferna om kritiken: “Viktigt att lyssna”Forskare om kritiken: “Ingen evidens”– Det går inte att tvinga ner människor i fyrkantiga mallar, men ändå görs det, tillägger Felicia Nolskog.
Det var genom en Facebook-grupp, startad av Felicia Nolskog och Linn Larsson i februari i år, som dessa elva först möttes. Där delade de med sig av sina upplevelser.
Det blev till en skrivelse med flera berättelser och över 40 förbättringsförslag som de skickat till patientnämnden.
– Vi har gjort ett stort jobb åt dem, i skrivelsen står det precis vad som behöver förbättras och hur det ska gå till, säger Felicia Nolskog.
Avdelningarna
I skrivelsen riktas det kritik mot avdelning 46, som är en sluten psykiatrisk avdelning, och Centrum för ätstörningar (CFÄ), som är en dagvårds- och öppenvårdsmottagning. Båda ligger i psykiatrihuset i Karlstad.
Det är på dessa avdelningar ätstörningspatienter behandlas i Värmland.
Alla elva har vårdats på en eller båda avdelningarna.
Berättelserna
Nedan presenteras några exempel ur skrivelsen. Alla är anonymiserade.
"Övermedicinering av olika Benzopreparat sex till sju gånger per dag. Trots min ringa vikt så fick jag doser som var för en normalviktig person, jag var helt borta ingen hemifrån kände igen mig... Var som världens testkanin från Xanor, Sobril, Zyprexa listan är lång. Vi är ju för tusan människor, som behöver få hjälp med både mat och prat. Vart fanns det en psykolog? Eller var tabletterna våran psykolog?”, skriver en drabbad.
”När jag hade ångest satt jag ofta vid öppet fönster med musik i öronen och försökte andas. Jag ville inget hellre än att gå ut. Jag beskylldes för att ha öppet fönster i syfte att kyla ned kroppen. Allt jag ville var att få andas“, skriver en annan.
En av kvinnorna beskriver hur hon sondmatades mot sin vilja:
“... Jag hade från dag ett inte gjort några motstånd eller matvägrat. Jag upplevde detta som ett stort övertramp på min integritet".
Behandlingsmetoden “matprat” är något annat vårdtagarna reagerat mot.
"Där får alla deltagande sitta i helgrupp och berätta om sina känslor, vilket ofta handlar om ångest efter måltiden. Har man inte ångest innan så har man det definitivt när man går därifrån. Ätstörda tankar och ångest smittar och växer genom detta matprat."
En annan kvinna berättar om att hon inte ska ha fått någon hjälp efter att hon blivit utskriven från ett behandlingshem.
”Jag hamnade utan stöd. Jag räknade månader som sjukskriven och var då på månad 26, utan vårdkontakt. Jag fick ett återfall och behövde själv be om att få hjälp igen. Det krävde energi och kändes som ett nederlag.”
Om plötsliga utskrivningar berättar en tidigare patient:
“Min behandlare sa att vi skulle boka tid med läkaren då det var ett tag sen. Jag trodde det var ett vanligt läkarmöte, men mötet slutar med att jag blir utskriven från CFÄ (Centrum för ätstörningar)̈. Jag blev ganska chockad då det inte var planerat“,
“Det är svårt att få svar på frågor. När man ställt en fråga behöver man ofta jaga svaret själv... Ibland skjuts svaret upp tills det naturligt blir inaktuellt”, skriver en vårdtagare om svårigheterna att bli hörd.
Flera av berättelserna i skrivelsen är anmälda till Inspektionen för vård och omsorg (Ivo).
Önskar förbättring
Förutom att individanpassa vården önskar också de drabbade att eftervården blir bättre.
– Det är när man ska tillbaka till vardagen igen som det riktigt tuffa börjar. Då behövs stödet som mest, säger Elin Hedberg.
– Och att bara bli sjukskriven under en längre period hjälper inte, tillägger Julia Bäcklund.
Jag vet en tjej som visat att hon ringt till Centrum för ätstörningar hela 39 gånger utan svar.
Nu vill de drabbade att sjukvården tar till sig deras berättelser och förbättringsförslag. Och att en dialog kan föras emellan dem.
– Vissa av dem är jätteenkla. Till exempel att bli bättre på att svara i telefon. Jag vet en tjej som visat att hon ringt till Centrum för ätstörningar hela 39 gånger utan svar. Det är inte okej, säger Felicia Nolskog.
Men framför allt handlar det om att individanpassa vården och att visa respekt och integritet för individen.
– Ätstörningsvården måste få individanpassas som all annan typ av vård. Jag har länge blivit behandlad för ätstörningar och har alltid blivit identifierad med sjukdomen. Att få ta reda på vem jag Linn är bakom sjukdomen är något jag aldrig fått hjälp med, säger Linn Larsson.