Hoppa till huvudinnehållet

"Allt känns bara tomt och väldigt svart"

Publicerad:
Reporter Marie Blomgren
Marie Blomgren
marie.blomgren@nwt.se
Joanna Halvardssons tatuering står för hennes katt, bandet Backyard babies, familjen, pojkvännen och bäste vännen. "Den sitter på min vänstra handled, där de flesta av mina självskadeärr är". Hon har överlevt åtta självmordsförsök. Nu är det över två år sedan hon slutade skada sig själv.
Joanna Halvardssons tatuering står för hennes katt, bandet Backyard babies, familjen, pojkvännen och bäste vännen. "Den sitter på min vänstra handled, där de flesta av mina självskadeärr är". Hon har överlevt åtta självmordsförsök. Nu är det över två år sedan hon slutade skada sig själv. Foto: Mikael Lindblom

– Man känner sig som en plåga och ser bara att "det vore bättre om jag inte fanns".

Karlstadsbon Joanna Halvardsson har försökt ta livet av sig åtta gånger, men överlevt. I dag har hon mycket att leva för.

Första gången Joanna Halvardsson försökte ta sitt liv var hon 14 år. Fram till att hon var 20 gjorde hon åtta självmordsförsök. Skoltiden var svår, med mobbning, ett sexuellt övergrepp och en känsla av att vara annorlunda och utanför. Som 16-åring fick hon diagnosen Aspergers syndrom.

– Det var bra, men det var för sent, då hade jag redan gått så djupt in i min depression.

Självmord är vanligast i Värmland

Joanna Halvardsson kommer från Hagfors, men bor i Karlstad. Hon sitter i soffan och fingrar lite på sina armband, på ett av dem står det Suicide zero. Katten Baby ligger bekvämt i en fåtölj. I lägenheten finns bilder på musikern Dregen, föremål med dödskallar och kattdjursmönster.

– Det är många som tycker att självmord är egoistiskt, men de har aldrig mått så dåligt att de verkligen har tänkt på att ta sitt liv, för då tänker man inte så. Då känner man sig bara som en plåga. Jag kunde säga till mina föräldrar att "det är bättre om jag inte finns, för då slipper ni när jag bli arg, ni slipper när jag tjatar, ni slipper vara oroliga".

Man är övertygad om att det är sant?

– Jo. Förut har jag känt att "vaddå, det är mitt liv, det är väl jag som bestämmer vad jag ska göra med det?", men så här i efterhand inser jag ju hur idiotiskt det är. Jag kan känna att jag slösade bort 15 år av mitt liv, men när man mår så dåligt, då ser man bara att "det vore bättre om jag inte fanns".

Kan du beskriva hur det känns när man är där?

– Allt känns bara tomt och väldigt svart. Varenda gång jag har försökt ta livet av mig så har jag ångrat mig och blivit rädd och berättat för någon. Jag har ballat ur och det är ju för att jag egentligen inte vill dö, utan det är ju att det gör så fruktansvärt ont i själen.

Många gånger har hon önskat sig en paus-knapp i livet, för att få vila från smärtan och sedan komma tillbaka.

Som tonåring kunde hon bli arg på kompisar som berättade för hennes föräldrar hur dåligt hon mådde.

– Men i slutänden är jag väldigt glad för alla som har lagt sig i, annars skulle jag inte sitta här.

Svårt att få rätt hjälp

Att få rätt hjälp har inte varit enkelt. Efter att ha vårdats för sina självmordsförsök blev Joanna Halvardsson hemskickad från sjukhuset tillsammans med sina upprivna föräldrar, ibland tillsammans med en sköterska som stannade några timmar.

Hon beskriver en tid med många inläggningar på sjukhus och ständiga medicinbyten. Hon är kritisk mot vården, och särskilt stafettläkarna.

– Det kommer en läkare, som sätter in en medicin, sedan drar han och så kommer det en ny och så tycker den läkaren att "nej, den här medicinen var inget bra, jag gillar den här i stället", så byter de och så är det kaos. Under 2007 testade jag 17 olika mediciner. Och de här medicinerna ska man äta i typ en månad för att se om de har någon effekt, så 17 stycken på ett år går inte riktigt ihop.

Joanna Halvardsson har många självmordsförsök bakom sig. "När man mår så dåligt, då ser man bara att 'det vore bättre om jag inte fanns'", säger hon.
Joanna Halvardsson har många självmordsförsök bakom sig. "När man mår så dåligt, då ser man bara att 'det vore bättre om jag inte fanns'", säger hon. Foto: Mikael Lindblom

Hon flyttade till Karlstad och fick en ny läkare som gradvis tog bort medicinerna. Men det fanns en hake. Trots åratal av kontakter hade vården missat att hon är bipolär. När ett läkemedel som även behandlade bipolaritet togs bort mådde hon sämre igen. För tre år sedan kraschade hon.

– Jag ringde till öppenvården fem gånger och bad om hjälp och så ringde jag till akuten fem gånger. Men jag var för frisk för akuten och för sjuk för öppenvården.

Till sist fick hon rådet att vända sig till kyrkan.

– Men de ville ju inte ta ansvar för mig när jag säger att jag har tio–femton års självskadebeteende och försökt ta mitt liv åtta gånger, det är psykiatrins ansvar.

Så tar vården emot den som försökt ta sitt liv

I desperation tog hon en överdos läkemedel för att få vård.

– Och då helt plötsligt fick jag hjälp. Det första psykologen säger till mig är "varför bad du inte om hjälp?", så då undrar jag hur många gånger jag ska behöva be om hjälp. Hade det varit i dag så skulle jag åka och sätta mig på psykakuten och vägra åka därifrån innan jag får hjälp. Självmord eller självmordsförsök är aldrig ett bra alternativ.

Hjälpt av Persbrandt

I samma veva läste hon om skådespelaren Mikael Persbrandt som berättade att han har bipolär sjukdom typ 2 (se faktaruta).

– När jag läste om honom så började jag googla och tänkte "men hallå, varför har ingen fattat det här?", för det var så klockrent.

Hon berättade om sina symtom för en läkare, utreddes och fick sin diagnos några månader senare.

– Det var aldrig någon som ställde frågan "hur mår du när du mår bra?". Då hade jag svarat att "då bakar jag 200 muffins på en dag, gör 50 armband på en dag, sover fyra timmar per dygn, studsar runt som en studsboll hög på Red Bull, skriver en massa debattartiklar och tycker att jag är jävligt cool".

I efterhand är Joanna Halvardsson ändå glad för att hon vet om båda sina diagnoser. Hon använder sina erfarenheter i sin blogg och i föreläsningar runt om i landet för att stötta andra med psykisk ohälsa.

– Jag har fått livet tillbaka, säger hon.

Vändpunkten

I juli 2016 bestämmer hon sig för att lägga självskadebeteendet bakom sig. Efter ett bråk med pojkvännen sms:ar hon sin bäste kompis, som snart ringer tillbaka.

– Då har vi ett samtal som förändrar allt. Jag tror att det handlar om att jag har kommit så långt med mig själv att jag är redo att släppa det. Men sedan sa han också exakt rätt saker vid exakt rätt tillfälle. Han visade att han också blir påverkad och då kände jag att när jag skadar mig själv så skadar jag också dem som står runt omkring mig och det kan jag inte stå ut med.

På sin vänstra handled har Joanna Halvardsson en tatuering. Här står katten Babys namn, som är hämtat från bandet Backyard babies, ett hjärta som symbol för familjen, samt pojkvännens födelseår som också är bäste vännens nummer på sin speedwayväst. Talet upp och ner bildar dessutom bäste vännens initialer. Hon gjorde tatueringen ett och ett halvt år efter sista självskadan.

– Den sitter på min vänstra handled, där de flesta av mina självskadeärr är. Den är en symbol för att det är slut och en påminnelse till mig själv att jag aldrig är ensam, hur ensam jag än känner mig. Jag har personer omkring mig som skulle bli väldigt ledsna om jag inte fanns.

I dag har hon släppt taget om sin psykolog, fast hon inte trodde att det skulle gå när de hade sitt sista samtal. Hon fick hans telefonnummer på en lapp, som hon la i sitt mobilfodral. Det var ett och ett halvt år sedan.

– Jag hittade lappen förra veckan och tänkte "vad är det här för ett nummer?". Och så bara, visst det är han! Så jag klarar mig ju.

Artikeltaggar

KarlstadVård och omsorgVärmlands län

Så här jobbar NWT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.