Den minskade skattekvoten gör det svårt att upprätthålla kvaliteten i personalintensiv skattefinansierad verksamhet – även om BNP och de totala skatteintäkterna ökat under samma tid, skriver Torbjörn Nilsson.
Svar till Christian Ekström (NWT 11/10)
Ju mer mänsklighetens kunskap utvecklas, desto mer effektiviseras produktionen av varor, och desto mindre andel av arbetet i ett samhälle behöver ägnas åt att producera de varor som tillgodoser våra grundläggande fysiska behov. Och när de behoven kan tillgodoses på ett alltmer effektivt sätt, så kommer många vilja lägga en större del av resurserna på trygghet, i form av bra vård och omsorg, och på utbildning och kultur, som ger förutsättningar för personlig utveckling.
Och eftersom de flesta, på goda grunder, anser att vård, omsorg och utbildning i huvudsak ska finansieras solidariskt via skatterna, så finns det en logik i att ju rikare och ju mer kunskapsbaserat samhället blir, desto större del av resurserna i samhället kan tas in i skatt och användas eller omfördelas utifrån gemensamma, demokratiska beslut.
Trots det är den andel av BNP som vi i Sverige betalar i skatt (skattekvoten) betydligt mindre i dag än för 15-20 år sedan. Åren 1997-2000 var skattekvoten omkring 49 procent, 2011-2014 var den under 43 procent. Den skillnaden motsvarar hundratals miljarder kronor om året.
Den minskade skattekvoten gör det svårt att upprätthålla kvaliteten i personalintensiv skattefinansierad verksamhet – även om BNP och de totala skatteintäkterna ökat under samma tid – eftersom löneutvecklingen i sådan verksamhet behöver följa löneutvecklingen i andra branscher för att kunna locka och behålla kvalificerad personal. Både inom vården och inom skolan och förskolan finns allvarliga problem, i form av för låg personaltäthet som ger för hög arbetsbelastning i vissa verksamheter, och även i form av svårigheter att rekrytera personal med de kunskaper som behövs.
Under de senaste åren har en försiktig höjning av skattetrycket gjorts, så att skattekvoten 2017 var 44,4 procent. Det är det Christian Ekström syftar på när han skriver att S-MP-regeringen höjde skatterna med 66 miljarder kronor. 66 miljarder låter mycket – och visst är det mycket pengar – men det är ändå lite i förhållande till de hundratals miljarder som skatterna sänktes under åren 2000 till 2011. Därför är det lite löjligt när Ekström hävdar att ”om skattehöjningar hade varit en universallösning hade Sverige varit ett perfekt land”. De försiktiga skattehöjningar som S-MP-regeringen gjort har förstås inte räckt för att rätta till de brister som de tidigare, mycket större skattesänkningarna lett till.
Tack vare de ökade skatteintäkterna har välfärden kunnat stärkas under S-MP-regeringen. Några exempel: Från 2014 till 2017 har barngrupperna i förskolan minskat från 16,9 till 15,3 barn i genomsnitt. Från läsåret 2013/14 till läsåret 2017/18 har det blivit 12 000 fler lärare i Sveriges grundskolor. Från 2014 till 2016 har antalet läkare i den svenska vården ökat med nästan 6 procent. Detta är viktiga steg i rätt riktning. De räcker inte för att lösa alla problem inom förskolan, skolan och vården. Men problemen hade varit större om inte förskolan, skolan och vården hade fått dessa förstärkningar.
Om vi vill fortsätta förbättra välfärden, och särskilt om vi samtidigt vill återuppbygga försvarsmakten, så kommer det nog att behövas ytterligare höjning av skattetrycket. Helst bör det ske genom högre skatter på råvaruuttag, energianvändning och skadliga utsläpp, och inte genom höjd skatt på arbete.
Torbjörn Nilsson
Miljöpartist i Karlstad