Tidigare språkröret Birger Schlaug påstår att falangen som nu styr Miljöpartiet har sålt ut partiets själ och tiden är mogen för en verklig grön renässans. Miljöpartiets resa bort från sina rötter är dock äldre än så och partiet är stort taget överflödigt i det politiska landskapet.
I sin jakt på regeringsduglighet har den falang som nu styr Miljöpartiet svikit rörelsens ideal. Det är åtminstone vad tidigare språkröret Birger Schlaug påstår i en debattartikel i tidskriften Fokus (17/10). I någon mening har han förstås rätt. Miljöpartiet är sällsynt illa lämpat att regera.
Partiets signum har varit en verklighetsfrånkopplad, utopibaserad idealism med klara aktivistiska drag. Detta har märkts i frågor som bland andra försvar och säkerhet, medborgarlön och öppna gränser.
Att regera ställer dock helt andra krav på ett parti. Det går inte längre att önska sig fram i tillvaron, det fordras ett betydande mått av pragmatism. Saker måste helt enkelt fungera. Det gäller givetvis även MP. Det är naturligtvis helt i sin ordning att likt Schlaug inte uppskatta resultatet av denna nödvändiga verklighetsanpassning. Ingen ideologiskt sinnad person uppskattar att anpassa sig. Däremot är det magstarkt att påstå att det skulle spela någon större roll för partiets fortlevnad vilket Schlaug också gör.
Miljöpartiet var inte tänkt att vara ett parti som alla andra. Det skulle inte ha partiledare utan språkrör som var tänkta att tala för hela partiet snarare än att styra och ställa över medlemmarnas huvuden. Det fungerade ett tag. Schlaug kan med visst fog sägas ha varit både det sista språkröret och den första partiledaren för Miljöpartiet. Fler och fler undantag har gjorts från partiets grundläggande idéer genom åren, inte minst vad gäller regeln mot proffspolitiker. Utvecklingen har gått från en runda bords-idé till att när nuvarande språkröret Gustav Fridolin valdes kulminera i en personkult.
Strängt taget är Miljöpartiet slut som politisk kraft. Det beror inte på ett misslyckande, tvärtom har partiet uppnått vad det kunde hoppas på. Miljön och klimatet står numera på den permanenta politiska dagordningen. Hanteringen av dessa frågor har blivit ett lackmustest av partierna. Det parti som inte har en genomarbetad miljöpolitik är inte ett acceptabelt val för merparten av väljarna. Detta beror huvudsakligen på Miljöpartiet, det skall ingen ta ifrån partiet.
Det innebär dock att partiet inte längre har samma existensberättigande. Något som även kan förklara varför partiet å ena sidan blivit mer verklighetsförankrat, å andra sidan rör sig i en mer och mer vänsteraktivistisk riktning. I huvudfåran av svensk politik finns inte längre något att hämta för partiet och de borgerliga miljövännerna som tidigare funnit ett hem i partiet jagades ut för många år sedan. Det enda berättigandet finns i att bli en alltmer obskyr och till slut utomparlamentarisk aktiviströrelse.
I stället för att sörja partiets utförsbacke bör Schlaug glädjas åt vad det åstadkom på toppen. Nog går det att argumentera för att det går en ny grön våg genom världen nu. Lösningar på miljö- och klimatproblem diskuteras av politiker från alla geografiska och politiska hemvister. Miljöpartiet tillför helt enkelt ingenting av värde längre.