En nästan perfekt testflygning med Apollo 7

Signerat
PUBLICERAD:
Raketsteget Saturnus IVB med den simulerade dockningsanordningen..
Foto: Apollo 7/Nasa
Apollo 7. En oerhört framgångsrik rymdflygning för 50 år sedan banade vägen för den första månfärden bara två månader senare, och själva månlandningen i juli året därpå.

På måndag är det 50 år sedan Apollo 7:s kapsel slog ned i Atlanten utanför Bermuda i vad som får betecknas som ett av expeditionens få missöden. Man landade nämligen upp och ned, men rätades snabbt upp av de uppblåsbara flytsäckarna. Annars var rymdflygningen med Apollo 7 i det närmaste perfekt, en teknisk och ingenjörsmässig framgång.

Det var den första bemannade flygningen i Apolloprogrammet, och den första sedan den tragiska branden 20 månader tidigare på Apollo 1, som kostade tre astronauter livet. Nu skulle man testa den uppgraderade och betydligt säkrare versionen av Apollos kommando- och servicemodul. Vid uppskjutningen bestod atmosfären inte längre av rent syre, och luckan gick enkelt att öppna utåt vid ett eventuellt nödläge.

Rymdkapplöpningen med Sovjetunionen pågick för fullt och amerikanerna ville visa att de kunde uppfylla den förre presidenten Kennedys målsättning om att landstiga på månen före decenniets utgång. Bara en månad innan Apollo 7 sköts upp så hade den obemannade sovjetiska Zond 5, en enklare variant av deras Sojuz farkost, cirklat kring månen. Nu hängde allt på att Apollo 7 skulle lyckas så att man kunde gå vidare.

Apollo 7 på startplattan.
Foto: Nasa

Apollo 7 sköts upp den 11 oktober 1968 från startplattan vid uppskjutningskomplex 34, där den tidigare branden också skett, beläget på Cape Canaverals flygvapenstation. Det var första och enda gången den användes för bemannade uppskjutningar. Senare skulle dessa komma att ske från det större uppskjutningskomplex 39 vid det närliggande Kennedy Space Center.

Eftersom det rörde sig om en flygning utan månlandare och som bara gick till låg omloppsbana så användes Saturnus IB-raketen istället för den betydligt mer kraftfulla Saturnus V. Besättningen bestod av veteranen Wally Schirra, som var en av de ursprungliga Mercuryastronauterna, femte amerikan i rymden med Sigma 7 år 1962 och även befälhavare på Gemini 6. Med sig hade han två nybörjare, marinflygaren Walt Cunningham som också arbetat med hemlig försvarsforskning på Rand Corporation och testpiloten Donn Eisele från flygvapnet.

Donn Eisele, Wally Schirra och Walt Cunningham.
Foto: Nasa

Väl uppe i rymden så simulerade de en dockning med månlandaren genom att vända på Apollofarkosten och närma sig det sista raketsteget Saturnus IVB, där månlandaren annars skulle vara. Man testade också framgångsrikt att avfyra servicemodulens raketmotor SPS hela åtta gånger. En fungerade SPS var nödvändig för att såväl kunna gå i omloppsbana kring månen som att bryta sig loss från den och klara återfärden till Jorden. Besättningen på Apollo 7 tillbringade nästan 11 dygn i rymden, vilket vid tidpunkten var längre än alla sovjetiska kosmonauter sammanlagt varit i rymden, och gjorde 163 varv runt Jorden. Man gjorde också den första direktsändningen i tv, något som även belönades med en Emmy.

Tillvaron ombord var förvisso bättre och rymligare än under Geminiflygningarna, och även maten var mer aptitlig, till exempel så kunde man få varma måltider. Men tre personer i en liten kapsel under 11 dagar slet på nerverna. Det hela underlättades knappast av att Schirra strax efter start drabbades av en rejäl förkylning och sedan smittade Cunningham och Eisele. I tyngdlöshet så töms inte vätskor på samma sätt som på Jorden, vilket gjorde att astronauterna blev ordentligt täppta i näsan och hörselgångarna.

Detta gjorde dem lite griniga, och Schirra var den som tog ledningen när de började bråka med markkontrollen om diverse små och lite större saker. Schirra var sedan tidigare en nagel i ögat på sina överordnade inom rymdflygstyrelsen Nasa, och efter branden på Apollo 1 blev han närmast överförsiktig. I det längsta ville han stoppa uppskjutningen om vindförhållandena inte var perfekta. En lyckosam sak var dock att han såg till att den tyskfödde chefen för startplattan, Günter Wendt, fick fortsätta trots att Nasa bytt entreprenör från McDonnell till North American.

Dessa småmyterier gjorde att ingen av astronauterna blev aktuella för någon ny rymdflygning. Det kvittade för Schirra som redan tidigare sagt att han skulle sluta. Inte heller fick de som brukligt Nasas förtjänstmedalj efter flygningen. Först 40 år senare korrigerades detta, men då var bara Cunningham kvar i livet.

Men trots dessa personliga missöden så var alltså Apollo 7 en oerhörd framgång, och en annars ganska bortglömd del av Apolloprogrammet.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Så här jobbar NWT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.