Kritiken har varit berättigat hård mot Centerns och Liberalernas styvnackade vägran att såväl sitta i en alliansregering som att stödja en mindre regering med Moderaterna och Kristdemokraterna om denna stödjer sig på Sverigedemokraterna.
Nu går Centerpartiets andre vice ordförande Fredrick Federley i Aftonbladet (17/10) till storms mot kritiken och hävdar i sin tur att "det finns en dödgrävarfalang som består av ytterkanterna i Moderaterna och Kristdemokraterna" samt "ett antal ledarsidor som hejar på detta mycket ivrigt och glatt".
Men vilka är det egentligen som är dödgrävarna i sammanhanget? De som faktiskt vill bilda en alliansregering, eller om nu det inte går på grund av olika låsningar, så åtminstone en mindre borgerlig regering som ändå skulle föra en allianspolitik, eller de som då de facto lämnar walk over till Socialdemokraterna?
Federley, som också är Europaparlamentariker, och andra med honom betonar gärna vikten av att hålla ihop alliansen, men om man samtidigt agerar så att samma allians blir maktpolitiskt impotent så kan man ju fråga sig vilket värde en sådan enighet har. Inom överskådlig tid lär vi inte komma tillbaka till en situation där allianspartierna hade egen majoritet i riksdagen. Då gäller det att hitta andra former för att ta och behålla makten, för annars kan man lika gärna lägga ned. I praktiken var det ju det man gjorde under den förra mandatperiodens DÖ-anda.
I intervjun i Aftonbladet så säger Federley att det också var i mitten av förra mandatperioden som denna "dödgrävarfalang" började höja rösten och kritisera samarbetet. Och visst kan det vara så, särskilt sett i ljuset av decemberöverenskommelsen där allianspartierna frivilligt abdikerade från makten. Återigen, vad är alliansen värd om den inte vill regera?
Vidare tror Federley att det var denna offentligt luftade interna kritik som bidrog stort till att alliansen inte blev största block i valet. Att det kan ha varit väljarmissnöje med hur man schabblade bort regeringsmakten, en nog avsevärt mer trolig förklaring, tycks inte ha föresvävat honom. Människor i ansvarig ställning i olika organisationer brukar ha en tendens att fästa för stor vikt i hur saker framstår och framställs snarare än vad man faktiskt uträttar.
Centern och Liberalerna må ha lovat i valrörelsen att aldrig sätta sig i en regering som stöds av Sverigedemokraterna. Men det är något annat än att aktivt också motarbeta de mer realistiska försök som Ulf Kristersson, som de alltjämt säger sig vilja ha som statsminister, gör för att bilda regering. Det är därför många borgerliga, också liberaler, är förbannade på vad dessa så kallade mittenpartier håller på med. De ideala förutsättningarna för Centern och Liberalerna var aldrig realistiska, och då måste de till sist acceptera de faktiska omständigheterna som väljarna gett.