Även Bayern visar att vi i Europa är på väg mot ett nytt politiskt landskap bortom två block. Det handlar inte bara om en ny utmanare utan om konfliktlinjer som skapar fyra, fem möjliga block, skriver Hans Wallmark.
Säg Bayern och många tänker Oktoberfest och ölhall med orkester. Vilket är alldeles korrekt. Det är också Förbundsrepubliken Tysklands mest välmående delstat. Ett kungadöme under ätten Wittelsbach som fram till 1918 var politiskt framåtskridande, hann under 1800-talet med en galen monark som lade ned enorma resurser på sitt väldiga slottsbygge Neuschwanstein och sedan efter första världskriget kom att bli det Bayern som utgjorde drivhus för diverse våldsamma extremistgrupper i olika färgskalor som slutade med nazisternas maktövertagande. För övrigt en utveckling skickligt beskrivet av professor Svante Nordin i hans nyligen utgivna bok Hitlers München (Natur och Kultur).
Bayern håller sig med ett alldeles eget parti, Christlich-Soziale Union (CSU). I samband med delstatsvalet den 14 oktober kom det att göra dåligt ifrån sig och förlorade den egna majoriteten. Det har självfallet väckt uppmärksamhet men en hel del andra förändringar av stort intresse har mer eller mindre gått förlorad i medierapporteringen.
En delförklaring till den kraftiga tillbakagången på tio procentenheter till drygt 37 är den personstrid som rasat mellan delstatens regeringschef Markus Söder och inrikesministern i Berlin tillika CSU:s partiledare Horst Seehofer. Söder har kritiserats för att ha tappat kontakten med vardagen genom att stå bakom vådliga väldiga projekt där ett rymdprogram för Bayern ses som det ultimata tecknet på att han befinner sig i det blå. Seehofer har sedan en bred blocköverskridande regering bildats i Berlin ägnat sig åt att undergräva densamma samtidigt som han anklagats för att inte fullt ut axla uppdraget som CSU-ordförande hemma i Bayern. Att söka konflikten har inte visat sig vara en vinnande strategi utan snarare motsatsen.
Den tuffa retoriken kring flyktingar och migration som var tänkt att förhindra väljarraset har inte gett önskat resultat. Näst största parti blev de gröna med 17,5 på ett feelgood-tema som lockade alla trötta på partistrider. I synen på migranter har partiet intagit en mycket öppen och tillåtande hållning.
Borgerliga väljare sökte sig även till det mer lokala FW (Freie Wähler) som är starkt på landsbygden och i de mindre samhällena. Oneklige en intressant utveckling där CSU-folk som ogillat bråken mellan Bayern och Berlin sett ett alternativ. FW har gett röst åt periferin i förhållande till München. Ett borgerligt och konservativt parti som med drygt 11 procent kan bli en pålitlig koalitionspartner när CSU nu måste bredda sin bas för att behålla regeringsmakten i delstaten.
Främlingsfientliga Alternative für Deutschland (AfD) som gjorde sådan succé vid senaste förbundsdagsvalet kom nu också in i lantdagen men fick bara drygt 10 procent vilket sannolikt var en besvikelse. Och de traditionella socialdemokraterna SPD halverades och har nu endast 9,7 procent. SPD minskade ungefär lika mycket som CSU (10 procentenheter). I praktiken får det betecknas som ett nära på utraderat parti.
Det finns anledning att dra ett par slutsatser: Även Bayern visar att vi i Europa är på väg mot ett nytt politiskt landskap bortom två block. Det handlar inte bara om en ny utmanare utan om konfliktlinjer som skapar fyra, fem möjliga block. Utöver den traditionella höger- och vänsterskalan finns parametrar såsom traditionalism-modernism, centrum-periferi och hoppfullhet kontra pessimism.
Angela Merkel kan få växande problem som förbundskansler beroende på utfallet av delstatsstatsvalet i Hessen den 28 oktober. För samarbetspartiet CSU gick det dåligt. Och om hennes eget CDU levererar lika uselt kommer allt fler anklagande fingrar att riktas mot henne. I december är det partikongress i Hamburg. Den kan komma att bli synnerligen avgörande. Och kanske bli hennes sista som partiledare.
Bayern förtjänar att uppmärksammas för mer än Oktoberfest och öl.
Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M) och utrikesutskottets ordförande