Värmland dominerar allt i Stockholm just nu

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Ja, jäklar vilken vecka det har varit för värmlänningar. I Stockholm. I kulturvärlden.

Först insåg vi ju att det var en försynt värmländska som ska rädda Svenska akademien från sotdöden och maktkrampen i svallvågorna efter händelserna kring kulturprofilen Jean-Claude Arnault, alias Kavaljererna från Eken.

Jila Mossaed från Hagfors och Karlstad har utsetts till ledamot bredvid giganter som Horace Engdahl. Hon ska pigga upp gubbarna, varav några ska vara påtagligt senila, enligt Kerstin Ekman. Jila har skrivit sju diktsamlingar på rikssvenska. Hon har dock redan ifrågasatts av Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson. Han hånade valet. ”För att spegla Sverige idag vore det vidare önskvärt med akademiledamöter som fötts in i pashto och dari. Thai är självklart. Tieng viet likaså. Mandarin går inte att förbigå.”, skriver han ironiskt. Han nämner inte Närkemål. Närke är onekligen underrepresenterat i Akademien.

Men. Jila är 70 år och beskriver sig som en ”eremit”. Låter lovande. Låter som en ny Lotta Lotass, om någon frågar mig. Inget country för oönskade intimiteter där inte. Heja Jila.

Men Värmland dominerar allt.

Mia Skäringer säljer ut Globen gånger två. Klas Hallberg säljer ut alla sina föreställningar i huvudstaden, han också. ”Mammas nya kille” skapar biljettkaos på Södra teatern. Liljevalchs har inte hämtat sig än efter Lars Lerins publikrekord i somras.

Fredrik Apollo Asplunds nya bok ”Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus” dominerar det litterära pratet i bokcirklarna hos den bokläsande kvinnliga allmänheten.

Apollos brorsa blev tränare i macho-Färjestad. Själv blev han baletthoppa och dansade på alla stora stockholmsscener innan han intog New York. Och Damaskus. Det är en bra bok. Vägen från Gräsmark till New York var snårig och en av de mest intressanta passagerna skildrar hur han gick på balettskola i Stockholm och mobbades av de andra manliga eleverna för att han var för bögig.

Så kan det gå.

Mera Värmland. Gick till Stadsteatern och såg ”Snövit”. Wow. Vilken grym föreställning. I huvudrollen bland alla hyperkänsliga manliga gubbsjuka egodvärgar fanns den bedårande Maja Rung från Karlstad. Dvärgarna spelas av giganter som Lennart Jähkel, Sten Ljunggren och Göran Ragnerstam, eliten bland gubbiga teatergubbs.

Men det är när Maja kommer in efter 50 minuter som föreställningen börjar glöda. Hon är strålande. Maja överglänser gubbarna. Dessutom har hon en bedårande sångröst. Det får mig att tänka att hon skulle vara en alldeles strålande huvudroll i Chess nästa år i Säffle.

Det vill man se.

Sen såg jag min gamla pelargonkompis Malte Hallquist på Scalateatern i Stockholm. Ni vet vem han är, va? Sound of music i Karlstad. Egna shower. Nu hade ”Leka livet” kommit till huvudstaden och det var en sällsamma upplevelse att sitta på parkett och lyssna på hur Malte förklarar innebörden i ord som ”tôlit”.

För stockholmarna.

Det funkade. Jag njöt. Alla njöt. Bäst var ändå de allvarliga delarna om olika diagnoser. En monolog om hur föräldrar i den värmländska frireligiositetens utmarker hade svårt att hitta namn på pojkars könsorgan kände jag stor igenkänning i. ”Kocko”, kallade Maltes föräldrar hans. Inte optimalt. Vad min mamma sa, vill jag inte ens berätta...

Även i tv dominerade Värmland.

Slog på ”Hela Sverige bakar” och var förberedd på att den hyperrutinerade Tina Nordström skulle kväva sin programledarkompis Johan Östling i kraft av sin duktighet.

Det gjorde hon inte. Snarare tvärtom. Johan Östling, som vann ”Årets kändisbagare” förra året. är en alldeles strålande programledare, trots att han är färsk som en honungsdoppad apelsinkrokant.

Att höra honom prata på i tv på sin förtjusande Norrstrandska om ”krusidulliga kreationer” är stor underhållning. Att höra honom vara bitchig mot de tävlande är bra programlederi.

I övrigt var dock programmet miserabelt i tisdags. Alla bakade skitfula saker, alla var helt utrstrålningsbefriade. Uppgifterna var å andra sidan värdelösa; grädda pannkakor (!) som var som brodyrer. Sååååååå trendigt, enligt programmet. Nåja. Ordet gav lumpna 1 590 träffar på google, när jag kollade.

Som en jämförelse gav ”nävgröt” 9 310 träffar.

Och nävgröt är förbaske mig inte trendigt.

Sen skulle de göra berlinermunkar. Ingen av de tävlande hade en aning om vad det var. Ingen hade en aning om hur man gör sådana. Det märktes, Alla var skitdåliga. Det var usel tv. De tävlande såg ut som nerkylda surdegar och juryn var väl ungefär lika omedelbart charmerande som en undergräddad skogaholmslimpa.

– Smaken sitter! utropade domarna när de smakat av en pannkaka.

Wow, dom har lyckats fånga smaken av pannkaka, I-M-P-O-N-E-R-A-N-D-E, stönade vi tittare fånigt gapande.

Till slut blev det ett gigantiskt fältslag i att baka så dåligt som möjligt och att smaka av ännu sämre. Alla vann.

Så här jobbar NWT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.