Malte och jag pratade ihop oss om hur vi skulle närma oss det hyperkänsliga ämnet pelargoner när vi skulle göra ett framträdande inför Värmlands alla kyrkogårdsarbetare.
Malte heter Hallquist i efternamn och är en av Värmlands främsta underhållare och kulturpersonligheter och om ni inte känner till honom för något annat så är han definitivt känd som pappa till den bedårade Fanny i ”Ack Värmland” – TV4-serien med Mia Skäringer, som sänts två klassiska säsonger och nu ligger och väntar på inspelningsstart för en tredje som är färdigskriven.
Lasse Anrell. Malte Hallquist och Lasse Anrell pratade om pelargoner inför Värmlands kyrkogårdsarbetare. Foto: Privat
Fanny heter egentligen Ida Hallquist – hon är en av mina idoler.
Pappa Malte utkämpar jag numera hårdföra bataljer med i ett rufsigt pelargonkrig.
Vi kom överens om att vi skulle prata om de fördomar om pelargoner som vi alla bär på.
Jag skulle vara den så kallade experten, eftersom jag skrivit två böcker om pelargoner.
– Shoot, sa jag.
– Män som gillar pelargoner är såna som gör sin egen aioli, sa Malte.
Det sprack redan där. Jag älskar pelargoner. Har skrivit två böcker om dem. Jag älskar pelargoner – men hatar aioli.
Det satt 350 värmländska hårt arbetande kyrkogårdsartister i publiken. Jag kippade efter andan. Jag frågade om några var från Arvika. Många anmälde att så var det. De såg handfasta ut. Mysaggressiva. Det kändes att de var beredda att försvara mig i det här pelargonkriget. Jag frågade om några var från Högerud. Stort jubel. Jag sa att de gjorde ett stort och perfekt arbete. Att de var bäst, kort sagt. Ingen sa emot.
– Jag hatar aioli, det är det mest vulgära som finns. Den ljuvligaste fisksoppa blir vulgo med aioli. För övrigt är det väl löjligt enkelt att göra aioli; man sprutar väl bara tubmajonnäs i en skål och har i lite vitlök och salt, försökte jag.
– Nä, det är betydligt svårare än så, sa Malte och på något sätt förstod jag att h a n gör sin egen aioli. Han är en sådan man. Av sig själv känner man andra.
– Män som gillar pelargoner är egentligen inte män utan kärringar, var Maltes nästa tes.
– Ja... eh, jag har ju faktiskt skrivit en bok som heter ”Jag – en kärring” så vem är jag att protestera, svarade jag. Den handlade inte ens om pelargoner, utan om det väldigt charmiga med att bli en sådan som alltid säger ifrån och inte tar skit.
– Hmmm..., sa Malte. Jag hade honom i brygga, kände jag. Hans tidigare så barska manér från Kil var på återtåg. Han såg ut som en man som börjat skåda ljuset i pelargontunneln.
– Jo, en annan fördom är ju att män som gillar pelargoner är såna som kan balansera på ett bananskal, försökte han.
– Ja, sa jag kort. Där har du rätt.
Malte igen, med ny frisk luft från ett rum där Dr Westerlund-pelargoner rensat syret på all instängdhet och fördomsfullt:
– Män som gillar pelargoner är såna som tror på ett liv efter döden?
Punkt. Frågetecken. Känslighet. Jag kippade efter andan.
Jag snöade in på Mårbacka, hävdar Malte när jag i efterhand undrade vad jag egentligen sagt. I ett sms skriver han att han tror att jag gjorde det för att jag inte riktigt visste.
”Jag kan så här i efterhand konstatera att du ändå nånstans går och knoppas”, skriver han och jag vet inte om han menar knoppas eller hoppas och att det kanske är mobilens rättstavningsprogram som spelar oss båda ett spratt.
Ett freudianskt barnatrokristet spratt; vi härstammar trots allt från samma frireligiösa ursprung. Vi har fått det med modersmjölken.
Jag var tvungen att säga ifrån på skarpen. Jag tvingades slå fast att Maltes och alla andras mammor lärt oss allt vi kan om pelargoner fel. Helt fel. Min mamma också. Och min mormor, även om det var min morfar i Väse som var en gigant på pelargoner.
– Dom gjorde allt fel. Fel sätt att ta skott, fel sätt att beskära, fel sätt att vinterförvara, fel sätt att plantera om, fel sätt att använda gödning. Fel, fel, fel, sa jag beskäftigt.
– Men annars då, flämtade Malte.
– Ja, annars har jag ett helvete. Jag har utvecklat allergi mot pelargoner. Bara mot pelargoner. Min kärlek är plötsligt besvarad med hat och kliande ögon. Tand för tand. Öga för öga.
– Å andra sidan har jag faktiskt en Mårbacka som härstammar i rakt nedstigande led från Selmas egen på Mårbacka. Jag fick ett skott häromåret, yrade jag febrigt.
– Så pass, sa Malte.
– Ja, den frös visserligen ihjäl i vintras, men jag träffade kvinnan jag fick skottet av häromveckan och berättade om min sorg. Du kan få ett nytt nästa sommar, sa hon. Moderplantan finns kvar. Den finns alltid kvar.
– Vissa har ett evigt liv. Selma? Absolut. Mårbacka? Tror nog det. Pelargoner? You bet.