Är man pervers bara för att man tänder på höns?

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Det är mycket om höns nu. Och ankor. Folk är besatta av höns och ankor. Det finns till och med folk som på allvar skriver till frågespalter och frågar om de får ha höns i lägenheter – om så bara några dagar... eller ja, veckor helst.

ANRELL

Jag känner igen det där.

Obs! Hönan på bilden har inget med hönan i krönikan att göra.

Det handlar om vår.

Det handlar om rötter.

Det handlar om dårskap.

Så jag vet hur det känns. Jag har bondegener, nedärvda sedan några miljoner år. Värmländska bondegener. En vit leghorn – hönsens egen Volvo – ger mig känslor starkare än till och med en välväxt Mårbackapelargon. Eller till och med än ett EU-bidrag till ett pliktskyldigt plöjt gärde med havrestubb i augusti.

Det gick så långt att jag var beredd att faktiskt skaffa höns – till min lägenhet.

Det började med att jag ringde en man i Koppom.

– Ja... öh... hallå, sa han grötigt.

– Ja, hej, svarade jag.

– Öhhh, sa han.

– Ja, jag undrar... gör du höns, sa jag.

Tystnad.

– Hur fick du mitt nummer, sa han.

– Nätet, sa jag.

– Jaha, sa han. Han lät förvånad. Lät som om han trodde att jag menade hönsnätet. Han sa plötsligt:

– Ja, du vet, jag jobbar egentligen inte. Jag har ett sabbatsår. Måste jobba med huset.

Jag vet hur det är vid norska gränsen. De flesta jobbar med huset. Ofta hinner de inte annat.

– Men en liten höna, du kan inte göra ett undantag? sa jag.

– Absolut inte, sa han.

– Varför?

– Det är oetiskt.

– Oetiskt?

– Ja, jag gör inte husdjur. Hundar och katter, det är inte min grej. Eller kor.

– Men höns är väl inga husdjur, försökte jag. Jag tyckte att jag hittat en blotta.

– Man får ägg från dom, sa han. Onekligen en poäng.

– Jaha, sa jag. Jag kände mig lite irriterad. Han skulle väl inte lägga sig i mina bevekelsegrunder. Om jag kommit och frågat om en guldhamster eller en mört skulle han sagt ”ja, tack, hemskt gärna”. Men istället sa han:

– Vilken sorts höna ska det va?

– Vanlig vit bonnhöna. Eller tupp om det är ont om hönor.

Det lät dumt, jag hörde det själv. Det var tyst en stund. Koppom lät som hundratals mil borta, trots att det var nästan granngårds.

– Du Lasse, får jag fråga en sak?

– Visst.

– Du, vad ska du... ha den till?

Jag förstod. Han tyckte det var lite kinky. Sådant har ingen misstänkt mig för sen jag hängde med Babsan i TV 4 på fredagskvällarna. Nu var man där igen.

– Titta på, sa jag.

– Titta på? sa han. Han lät inte imponerad. Jag tänkte en smula lättkränkt att här borde väl ändå ingen gubbe i Koppom sitta och vara skeptiskt till mitt sätt att leva. Inte på allvar.

– Ja, titta på. Njuta av.

– Nä du, sånt gör jag inte. Men ring Skoghall, där finns en kille som inte har såna skrupler som jag, avslutade han.

Vi la på.

Jag ringde Skoghall, pratade med en förtjusande världsvan man av den stolta yrkeskåren konservator. Han berättade att han samma vecka fått beställningar på några leghorn och skulle börja jobba med dem redan om några dagar. Och visst kunde han lägga till en vit elegant sak till mig. Han erbjöd sig att ordna fram djuret själv. Det lät nästan för bra. Vilken underbar människa. Jag var i sjunde himlen. Det var inte tal om etik och sådant kalkontrams.

Men så sa han:

– Men du...

– Jaa?

– Vilken ställning ska du ha den i?

Jag blev bedrövad. Lite småkränkt ännu en gång. Nu skulle det alltså talas perversioner igen. Bara för att man gillar höns.

– Ställning?

– Ja, hur ska den stå?

– Stå? Ja, den kan väl picka lite på marken, sa jag.

Jag bet mig i tungan. En pickande höna kan ha en mycket oetiskt ställning. Snabbt la jag till:

– Men det går lika bra om den bara står rakt upp, helt... normalt.

– Okej, jag fixar till nåt.

Jag var överlycklig. Snart är det dags. Jag är inte misstänkt för något. Jag kan ses som en helt normalt bonnättling med helt normala bonnböjelser. Och snart har jag min höna. Hönsens egen lilla vita Volvo.

I väntan pickar jag runt lite på nätet och i Washington Post läser jag att hönsfebern breder ut sig i USA också – särskilt i hypertrendiga Silicon Valley där den största statussymbolen, förutom miljövänliga Teslabilar, nu är att ha egna pickande och pockande höns som ska matas med ekologisk fisk och närodlade vattenmeloner och förvaras i high tech-hönshus. Så klart. Jag är inte förvånad. Jag har ju känt så i 27 år.

Veckans podd

Fakta

”Haverikommissionen” där Annah Björk och jag pratar Aviciis tragiska död och om hur man kunde förutse den redan i hans första låtar och om hur han dessutom drevs till döden av sina egna rådgivare. Finns där poddar finns.

Så här jobbar NWT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.