Den kraftigaste raket som någonsin byggts

Efter ett halvt århundrade har vi ännu inte lyckats konstruera en rymdraket kraftigare än den som tog oss till månen.

Det tog 20 månader efter den tragiska branden på Apollo 1, då astronauterna Grissom, White och Chaffee omkom, innan den amerikanska rymdflygstyrelsen Nasa genomförde en bemannad rymdfärd igen, med Apollo 7 i oktober 1968. Då höll tiden på att rinna ut för att hinna uppnå det mål som president Kennedy hade satt att före 1960-talets utgång ha landsatt en människa på månen.

För att nå det målet krävdes förutom nya rymdfarkoster, som Apollokapseln och månlandaren, en ny och kraftig bärraket som skulle klara av att skicka upp allt detta inte bara i omloppsbana utan också klara av lämna omloppsbanan och åka till månen, och tillbaka. För det var de tidigare använda raketerna helt otillräckliga. De hade också ursprungligen tagits fram som kärnvapenbärare, Redstone, Atlas och Titan, precis som de sovjetiska raketerna.

För första gången fickman alltså utveckla en ny raket för det specifika ändamålet att skjuta upp riktigt tunga saker i omloppsbana. En kraftfull raket som kunde lyfta uppemot 140 ton till låg omloppsbana, att jämföras med Titan II som bara mäktade med 6,5 ton. Det var en raket som fick namnet Saturnus V, och är fortfarande den kraftigaste raket som någonsin konstruerats.

Saturnusraketen utvecklades av den tyskfödde raketforskaren Wernher von Braun, som ledde Marshall Space Flight Center i Huntsville, Alabama. Han var mest känd för att ha tagit fram de tyska V-2-raketerna och togs till Förenta Staterna efter andra världskriget. Innan han hamnade hos Nasa hade han för arméns räkning tagit fram Jupiter-raketen (en variant av Redstone).

För att möta behovet aven raket kapabel att skicka upp tyngre spionsatelliter så började von Braun i slutet av 1950-talet utveckla det som skulle bli början till Saturnus genom att använda delar av tidigare rakettyper för det första raketsteget – åtta bränsletankar från Redstone runt en Jupitertank, och med åtta H-1-raketmotorer, drivna av flytande syre och fotogen. Ett andra steg, S-IV, utvecklades med sex RL10-motorer drivna av nymodigheten flytande syre och flytande väte. Detta blev raketen Saturnus I, som sedan användes för uppskjutningar av tre Pegasussatelliter. Då hade von Braun och hans grupp överförts, tillsammans med Saturnusprojektet, till det nybildade Nasa.

En förbättrad version, Saturnus IB, utvecklades sedan, med ett andra steg, S-IVB, som också var det sista raketsteget för den kraftfullare Saturnus V och som kunde bära Apollofarkosten och månlandaren. S-IVB ersatte sex motorer med en enda J-2-raketmotor.

Saturnus V:s första raketsteg, S-IC, bestod av fem stycken F-1-raketmotorer, och är alltjämt världens mest kraftfulla, men som tyvärr inte tillverkas längre, och drevs av flytande syre och fotogen. Det andra steget, S-II, hade fem J-2-motorer. Det tredje steget hade en enda, som också kunde återstartas för att föra Apollokonfigurationen mot månen i en manöver som kallas trans-lunar injection (TLI).

I dag är det exakt 50 årsedan den sista obemannade testflygningen skedde med Saturnus V i det som kallas Apollo 6. Efter branden på Apollo 1, som skedde på marken, beslöt man på begäran av de döda astronauternas fruar att behålla beteckningen Apollo 1 för att hedra dem, trots att den aldrig flög. Nästa obemannade testflygning fick namnet Apollo 4 (Apollo 2 och 3 användes aldrig men kan anses representera två av tre tidigare obemannade flygningar som burit en rymdfarkost).

Apollo 4 var första gången som Saturnus V sköts upp, och det skedde 9 november 1967 från den nya startplatsen 39A. På en och samma gång testade man alla tre raketsteg framgångsrikt, liksom Apollos kommando- och servicemodul.

Nästa uppskjutning ägde rum den 22 januari 1968, men den gången använde man den inte lika kraftfulla Saturnus IB, som också hade använts i de tidigare testflygningar som föregick Apollo 1. Den likaledes obemannade Apollo 5 testade för första gången månlandaren i rymden.

Den 4 april 1968 varalltså dags för den sista obemannade flygningen, som bland annat skulle testa förmågan att göra sig fri från jordens dragningskraft och skicka Apollofarkosten mot månen (TLI). Det gick dock inte som planerat då raketen under uppskjutningen drabbades vibrationer (så kallad Pogo-oscillation) som skadade några motorer i de andra och tredje raketstegen, som dock delvis kunde avhjälpas. Omloppsbanan blev emellertid mer elliptisk än man planerat och någon TLI blev det inte. Men man hade redan framgångsrikt testat det tredje stegets förmåga till omstart med Apollo 4, och vibrationsproblemen skulle man också kunna avhjälpa.

Rapporteringen kring uppskjutningen drunknade dock i nyhetsflödet eftersom det också var samma dag som Martin Luther King mördades. En av många händelser som förmörkade 1968, men som tack vare månprogrammet skulle sluta med viss optimism.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör