Gösta Berlings dotter

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Äntligen stod prästdottern i baren. Folks huvuden lyftes. Så, där var hon ändå! Det skulle inte bli mässfall denna lördag, så som den förra och många lördagar förut.

KRÖNIKA: ANRELL

Prästdottern var ung, hög, smärt och strålande vacker. Det var verkligen ett tag sen sist. Det var i själva verket nästan tre månader sen. Det kändes som en evighet. Tiden kändes kort medan hon var borta. Men nu kändes det som om hon varit borta så länge att hon nästan glömt hur skräckinjagande ... skönt det var. Hon är 31 år. VD. Verkställande direktör. Hon känner en panikblandad förtjusning även över det. VD. Det var gamla gubbar med stora magar eller unga killar med porsche som var VD när hon var liten. Nu är hon själv VD. I ett kommunikationsföretag, visserligen, men ändå. IT. IT och VD, det låter som bekämpningsmedel, tänker hon. Sådant man dödar löss med. Hon ryser lite förtjust.

Hon står och tittar sig omkring i baren. Väninnan pladdrar men hon själv tittar sig omkring och låtsas egentligen bara lyssna. Efter tre månaders inåtvänt liv i ett förhållande är hon singel igen. Det känns lite konstigt. Lite naket. Lite skönt. Ungefär som när man klippt håret kort och det plötsligt känns svalt och luftigt i nacken. Det känns... ovant.

Pappan förstår inte hur hon kan vara VD. Hon är bara 31 år. Han förstår inte heller hur hon kan vara singel. Hon är ju redan 31.

De pratar om det ibland och han brukar lugna henne med att pappor aldrig förstått sina döttrar i någon enda generation. H a n brukar lugna h e n n e.

VD:n står i baren och tittar efter män. Hon står och hoppas att hon ska utstråla den där friska livsenergin som hon vet att alla män vill ha. Den där tjejaktiga som gör att man ser ut som om man riktigt ä l s k a r livet. Som Clara Henry. Hon har jobbat med henne och vet efter de mötena hur mycket hon ger intrycket av att älska livet. I ögonen på en del, i alla fall.

Hon försöker, visar tänderna. Slickar på tänderna. Dom är lite för stora. Hon har nappbett. En VD med nappbett är inte... helt optimal, rent visuellt, tänker hon men det är lite sent att ändra på det nu.

Hon är från Värmland och vet att hon alltid kan plocka fram sin dialekt om det skulle krävas. Ingen trötthet i blicken är så stor att den inte kan döljas av ett skenbart spontant återfall i sin hemstads dialekt, det vet hon. Hon har ännu inte träffat en man som inte blir som helt förlamad i kroppen och i motståndskraften av en smula värmländsk intonation.

Hon har heller inte deltagit i en förhandling, i VD-position, som inte helt luckrats upp i sina beståndsdelar av ett tydligt, men uppmjukat, gränssättande på Arvika-dialekt.

Jävlar.

Hon tänker bara så, helt plötsligt. Jävlar. Där står en till. En man.

Han ser precis ut som den förra.

Inte utseendemässigt, kanske, men typen.

Shit.

En till.

Hon känner hur det stramar kring ljumskarna. Precis under skulderbladen blir hon svettig. Som hon brukar. Hans hår är blont, lite rufsigt. Lite vaxat. Lite blonderat. Kavaj och v-ringad t-shirt. Fullständigt säker. Står och pratar med en killkompis och är så där fullständigt självklart självsäker som bara en som saknar egna ambitioner och livsinriktning kan vara, tänker hon och känner att hennes kropp reagerar så målmedvetet som hon vet att den alltid gör.

En odåga. En odåga till.

Hon suckar förtjust.

Hon går fram till dem. Känner hans kamrat. Säger något till honom. Lyssnar inte. Ler mot den andre. Clara Henry-leende. Lagom ironi. Lagom mycket nappbett.

Vad sysslar du med?

Hon vet svaret han ska ge.

Äh, kollar runt lite. Skriver en del. Gör en del demotejper. Album på gång. Bok. Filmmanus.

Filmmanus, tänker hon. Så pass. Så makalöst fräckt. Ingen har filmmanus på gång längre. Det stramar helt ogenerat kring ljumskarna nu.

Hon tänker att väninnorna har helt rätt; det finns en ny generation män till en ny generation kvinnor. De manliga odågorna som lever på de duktiga flickorna. Rocksluskarna som lever på VD-assistenterna. Garanterat barnlösa förhållanden som varar som längst... tre månader.

Vad sysslar du med, säger han.

Vill du ha något från baren, säger hon leende. Min öl är slut. Dumt att svara på sådana komplicerade frågor just nu. Han skulle bli en bra scripta, tänker hon.

Gärna, säger han. Gärna en Brooklyn.

Hon vet hur det blir. Några veckors fantastiskt prat och sex. Livsenergi. Sedan börjar han prata om killkompisarna igen. Längtar till Carmen på Söder och Palmyra i Årsta. Sedan kan man se hur han... dras tillbaka till det gamla. Sedan dröjer det inte länge innan hon ser honom med en annan kvinna i kashmirkavaj i en annan bar och det hela är över.

Det är okey, tänker hon. Men varför är vi kvinnor uppväxta på 80-talet så fullständigt besatta av dessa odågor. Jag borde vara kär i en annan... VD? Eller en revisor. Men aldrig. Nej.

Jag jobbar med media, säger hon när hon kommer tillbaka med ölen. Men bakom kameran. Inget spännande alls. Vad är det du skriver på...? Något om en stark kvinna och hennes kavaljerer, kanske? tänker hon.

En fantasygrej.

Fantasy?

Ja, jag skriver på en grej om fantasiens jättebin som svärmat omkring oss under år och dag, men hur de ska komma in i verklighetens kupa, det får de sannerligen se sig om.

Kom, så åker vi hem till... mej, säger hon kort. Han ler mot Gösta Berlings dotter.

Veckans TV-stjärna

Fakta

Det var ju något otippat att Micke Adamsson – NWT:s håkkyguru – skulle svara fel på just en fråga om is i ”Smartare än en femteklassare”.

Så här jobbar NWT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.