En ödesdiger brand ombord en rymdkapsel kostade tre astronauters liv och kunde så när också ha kostat hela det amerikanska rymdprogrammet att landstiga på månen.
I dag är det 51 år sedan branden ombord på Apollo 1 under vad som troddes vara ett rutintest på startplattan på rymdcentret i Florida. Apollo 1 var planerad att senare i februari 1967 bli den första bemannade uppskjutningen av den rymdfarkost som sedan skulle ta dem till månen. Den 17 januari skulle man dock bara pröva hur den fungerade för egen maskin.
Den förkolnade interiören av Apollo 1. Foto: Nasa/AP Astronauterna Grissom, White och Chaffee omkom. Foto: Nasa
Att förlora astronauter var alltid en risk som måste tas, men då hade man alltid trott att det skulle hända under en flygning, inte under ett marktest. Året innan hade Elliot See och Charlie Bassett omkommit när deras T-38 träningsflygplan kraschat i en hangar hos flygtillverkaren McDonnell i St Louis, Missouri. Att det skulle vara någon fara för Gus Grissom, Ed White och Roger Chaffee när de klev in i Apollokapseln i toppen på en Saturnus IB-raket vid uppskjutningsstation 34, var det ingen som trodde.
Branden fick ettexplosionsartat förlopp och astronauterna hade inte en chans. Det tog några sekunder innan kabinen var övertänd. De tre astronauterna dog av kvävning sedan deras dräkter och syreslangar hade smält och de inandats kolmonoxid. Kropparnas brännskador uppstod mestadels sedan de redan hade dött.
Man satte genast i gång med en omfattande undersökning där bland annat Nasa och tillverkaren North American Aviation skyllde på varandra. Nasa skulle ha ställt hårda och ständigt förändrade krav på deadlines och North American skulle ha slarvat. Sanningen är väl att alla nog bidrog till det inträffade, och framför allt för att man inte haft fantasi nog att föreställa sig att något sådant kunde hända under ett rutintest.
Branden började troligtvismed en avskavd elledning som orsakade gnistbildning. Detta hade i sig inte varit någon fara om det inte hade varit för att Apollokapseln var trycksatt med rent syre. Vår atmosfär består bara till en femtedel av syre, men i rymden använde amerikanerna för enkelhetens skull en ombordatmosfär av 100 procent syrgas, för att slippa den extra vikt och extra komplexitet som en blandad atmosfär skulle medföra.
Vid ett tryck på strax över havsnivån på 115 kPa var det fem gånger det tryck som syre normalt ger i vår blandade atmosfär, och det innebar att material som annars inte var så brandfarligt blev just det, som kardborreband (för att fästa saker mot i tyngdlöshet) och vävband av nylon. Då räckte det med en gnista från en skadad elledning för att snabbt övertända kabinen.
Ett annat problemvar att luckan till kabinen öppnades inåt. Tidigare så hade rymdkapslarnas luckor öppnats utåt, och i en nödfallssituation fanns explosiva bultar som helt enkelt sköt bort luckan. Ironiskt nog så hade det skett av misstag en gång efter att Gus Grissoms Mercurykapsel Liberty Bell 7 slagit ned i Atlanten i juli 1961. Liberty Bell sjönk och Grissom var själv nära att drunkna. Efter det bestämde man sig för att inte ha sådana luckor på Apollo. En sådan lucka hade kanske räddat besättningen på Apollo 1.
Grissom var som sagt en veteran, en av de sju ursprungliga Mercuryastronauterna, men han hade också flugit den första bemannade Geminifärden. White hade blivit den första amerikanen som gjorde en rymdpromenad. Chaffee var nybörjare
Branden fick också politiskaåterverkningar som riskerade hela månprogrammet. Det var president Kennedy som 1961 lovat att ta människan till månen innan sextiotalets slut, och sedan dess hade man jobbat frenetiskt för att uppfylla det. Mercuryprogrammet med sina små enmanskapslar hade följts av de större Geminifarkosterna där man testade att mötas och docka i rymden, alla nödvändiga ingredienser för att kunna klara en månfärd. 1967 var det bara tre år kvar.
Under förhör i kongressen gick man hårt åt Nasa och mest pådrivande var den demokratiske senatorn Walter Mondale (som senare blev Carters vicepresident). Han hade inte något ett gott öga till rymdprogrammet som han menade var dyrt och onödigt. President Lyndon Johnson gav dock sitt fortsatta stöd och nu hade det gått så lång tid att det hade varit svårt att backa.
Det tog ändå 1 åroch 8 månader innan man flög en bemannad Apollo igen, med Apollos 1:s reservbesättning. Däremellan så gjordes också tre obemannade testflygningar med Saturnusraketen och Apollofarkosten. Då hade man också hunnit ta fram en ny, bättre och säkrare version av Apollokapseln. Det blev heller aldrig några fler offer under Apolloprogrammet.
Henrik L Barvå
Politisk redaktör