Vad ska man egentligen säga om Klas Hallberg. Han har på ett sätt flugit lite under den stora radarn i flera år nu, men ändå är han ju påtagligt etablerad som föredragshållare och vissa skulle kanske rent av vilja kalla honom stå upp-komiker.
Med under radarn menar jag nog antagligen att jag aldrig sett honom i tv.
Faktiskt aldrig.
Han har säkert varit med här och där – man kan ju inte se allt – men jag har aldrig sett honom i de sammanhang som skapar überkända söndertuggade personligheter och det är väl kanske det jag menar.
– Jag ska se Klas Hallberg, säger jag till alla jag möter den här dagen.
– Öööh, va? svarar folk.
Klas Hallberg är en av Sveriges roligaste människor.
Faktiskt.
Ändå är det knappt någon som reagerar över namnet, när jag berättar om att det är dags för ännu en kväll med den där värmlänningen som drar fulla hus på Gröna Lunds-teatern varenda gång han kommer till huvudstaden.
Kanske lika bra så, tänker jag sen.
Kanske lika braatt han inte går igenom kändisvallen. Kan överhuvudtaget en sådan som Hallberg existera med sin unika charm och sitt sanningssägande om han blir sönderkramad av media och av tv och diverse jönseripaneler i olika påstridiga radiopaneler? Antagligen inte.
Men hur var det den här gången?
Hallberg är ute på en liten turné just nu där han testar en ny föreställning.
Hångla 2.0 heter den. Eller ja, det heter den nog inte. Kanske. Det är ett provisoriskt namn i väntan på något bättre. Det är möjligen ett bra namn, för det är delvis en fortsättning på hans gamla show och bok med namnet Hångla mera!
Men nu är det väl något mindre hångel i den här föreställningen, så namnet kanske haltar lite, det tror jag.
Jag såg honom i den alldeles strålande charmiga föreställningen Mindfulnes på värmländska för något år sen. Jag och min evige följeslagare Nilsson – han hade tjatat om Hallberg i några år – satt i våra bänkar och jag blev av med min Hallberg-oskuld och jag tänkte att maken till naturlig charm och humor hade jag inte sett sen Björn Gustafsson gjorde debut i Melodifestivalen.
Jag var såld.
Publiken var också såld. Det var rätt mycket värmlänningar i lokalen, minns jag, men även en ung Stockholmspublik tog honom rakt till sitt hjärta och hans blandning av humor och allvar var exakt sådant som bra stå upp-komik alltid bör handla om.
Gapflabb kan man få nätet.
Eftertankens kranka blekhet passar bäst i teatermörkret.
Den nya showentar vid där Hångla mera! slutade. Den här gången handlar det mycket om att våga ta steget. Att en människa kan få in så många sanningar om vår egen feghet bara i den skenbart enkla processen att göra ett så vardagligt val som det om ifall man ska hälsa på busschauffören eller inte – det är rent mästerskap.
Att beskriva känslorna hos en pojke i tioårsåldern när han upptäcker att hans sparade tusenlapp inte räcker till att köpa den hundvalp han trodde han skulle ha råd med – det är också mästerskap.
Klas Hallberg kan dessutom beskriva pojkens kroppsspråk – både i triumfens, nederlagets och ilskans stund - så att jag undrar om det inte är skådis han egentligen är.
Det finns också en röd tråd i föreställningen om en Karlstadskillen vid namn Johan som gick en hel gymnasietid och INTE vågade bjuda den tjej han var förälskad i på fika. Sådant är ju livet; missade möjligheter och missade chanser som förändrar livet.
Bara för att vi inte vågade.
Hallberg berättar om en kille som ringde honom häromdagen för att prata om en grej på Facebook. De hade inte hörts på åtskilliga år. Men han ringde. Han vågade ringa och i kväll – berättar Hallberg på sin brutalcharmiga Karlstadsdialekt – sitter han i lokalen och man anar att de ska återuppta kontakten och att det kommer att berika bådas liv.
Det var en fin kväll. Jag skrattade så mycket att jag kunde glömma några saker som jag verkligen ville glömma.
Jag kunde också känna den stora, varma, sorgliga och upplyftande lyckliga känsla det är när man fäller en tår i mörkret över slutet på storyn om pojken och hundvalpen. Det var en berättelse av den typen som säger så mycket om hur det egentligen är att vara barn och människa.
Jag älskade den.