Hittills har Centerpartiet kunnat rida långt på att ha hållit en klar och tydlig linje gentemot Sverigedemokraterna. Men få har brytt sig om att syna deras kort när det gäller vad deras linje skulle komma att betyda för en framtida regeringssamverkan. Partiledaren Annie Lööf har velat både äta kakan och ha den kvar, men det är en ohållbar position. Förr eller senare måste de bestämma sig.
Fast egentligen har de redan gjort det. Om inte annat så stod det klart efter Ekots lördagsintervju för en vecka sedan. Då sade Annie Lööf att hon inte kan tänka sig att sitta i en regering som är beroende av Sverigedemokraterna. Och eftersom sannolikheten för att de fyra allianspartierna tillsammans får egen majoritet får bedömas som obefintlig så betyder det också att det inte blir någon alliansregering, i alla fall inte med Centerns medverkan och i så fall så finns det heller ingen allians längre. Möjligen skulle C kunna sitta i en regering där alliansen är största block, likt 2010-14 då ju Lööf själv var minister.
Situationen komplicerasdock av att det mycket väl kan bli så att S och SD efter valet 2018 tillsammans blir större än alliansen, och då kan SD hota med att på pin kiv rösta för S-förslag. Då har Lööf kommit på den – förmodligen enligt henne – briljanta idén att alliansen då skulle sträcka ut handen till S för att hitta blocköverskridande lösningar. Med andra ord så vill hon att man då gör en ny ”decemberöverenskommelse” där S skulle lova att acceptera en alliansregering i utbyte mot ett antal eftergifter.
Det är ju ett bisarrt resonemang. Den som har minsta kunskap och erfarenhet om hur socialdemokratin fungerar borde veta att de aldrig skulle gå med på något sådant. S är ett maktparti först och främst och vad skulle de tjäna på att släppa fram en alliansregering? Ingenting. Det är en sak att de fick med sig de lättlurade allianspartierna på den första decemberöverenskommelsen, men en av de saker som gjorde DÖ ohållbar var just den befogade skepsisen till att S i en omvänd situation (alltså där alliansen var störst) skulle stå fast vid den och släppa fram en alliansregering. S har av princip alltid röstat mot andra än sig själva (Ullstenregeringen 1978 undantagen).
Annie Lööf har alltså gettS vetorätt över en eventuell alliansregering, eller åtminstone över Centerns medverkan i en borgerlig regering. Därmed kommer hon också göra det möjligt för Löfvenregeringen att regera vidare efter 2018. Och därmed har hon implicit sagt att allianssamarbetet är över. Med Centerns linje finns det i praktiken ingen allians kvar.
Men det finns en lösning och det är att Centern ställer sig utanför. Då kan det bildas en mindre borgerlig minoritetsregering bestående av Moderaterna och kanske också Kristdemokraterna. Liberalerna verkar likt C inte vilja befatta sig med en sådan situation. Den skulle kunna få stöd av C, L och SD. Alternativet är fortsatt rödgrönt styre med Lööfs goda minne, oavsett valresultat.