Vikingarna återuppstår för en kväll

Efter 11 miljoner sålda album och enorma framgångar i Norden och i Tyskland tackade bandet för sig. Vid ett tillfälle, i amerikansk tv, spelade de för ofattbara 49 miljoner tittare. Men framgångståget bjöd på en resa genom både himmel och helvete. Nu skrivs ett nytt kapitel i berättelsen om Nordens största dansband. Vikingarna återuppstår, om än bara för en kväll.

– Vi har setts någon gång genom åren, men alla bor på olika ställen och alla har fullt upp med sitt. Det var väldigt, väldigt kul att sammanstråla igen, säger Christer Sjögren med ett leende.

Efter idogt uppvaktande från tv-programmet Tack för dansen så tackade Vikingarna ja till att återuppstå för en kväll och återvända till några av de mest populära dansbandshitsen som genren producerat.

– Det var så skönt att göra det utan all stress och press. De sista åren med Vikingarna, när vi gjorde mycket jobb i Tyskland bland annat, var en karusell där flyg, bil, buss och tåg avlöste varandra i ett konstant flöde. Utan andningspaus. Det är gôtt att den perioden är över, kan jag säga.

Avsnittet med Vikingarna sänds i TV4 på lördag, programmet spelades in inför publik den 1 juni. Medverkar gör också en av bandets tidigare sångare, Stefan Borsch samt den sättning som satte punkt för Vikingasagan 2004.

– 12 år är en lång tid! Visst trodde jag att det skulle vara lite ringrostigt. Men alla fick hemläxa på de låtar vi skulle köra och det satt fantastiskt musikaliskt. Den sista upplagan av gruppen var väldigt sammansvetsad. Men vi var nog alla lite oroliga för hur det skulle gå innan vi klev upp på scenen. Men väl där insåg jag att det inte fanns anledning till oro. Det kändes bra redan när vi räknade in den första låten. Alla var på, det satt som i gamla tider!

Eget jetplan

Många medlemmar har kommit och gått genom åren. De som medverkar i återföreningen är Erik Lihm, Kenth Andersson, Tony Eriksson, Johan Norgren samt gitarristen Lasse Wellander som kom med alldeles i slutspurten och som tidigare jobbat med bland andra Abba och Björn Skifs. Alla har jobbat på sitt håll under åren, Christer Sjögren har satsat på solokarriär och bland annat sjungit en hel del Sinatra och Elvis Presley-material.

– Nu med distans till den här tiden, så fattar jag storheten i musiken, i det Vikingarna gjorde, säger Sjögren med eftertryck.

– Vi hade eget jetplan! I dag får jag nypa mig i armen och fråga om det verkligen har hänt. Det gick inte att ta in riktigt när det hände, då var vi mitt uppe i allt och var hela tiden på väg till nästa skivinspelning, nästa uppträdande, nästa intervju.

Men trots de uppenbara framgångarna var Vikingarnas framgångsaga fylld med en hel del svärta. Speciellt för Christer Sjögren.

– Stundtals kunde det vara ett helvete. Kroppen gick som en robot, men själen hamnade på efterkälken. Så kändes det. Det blev en rejäl läxa som jag lärt för livet. Det är absolut ingenting jag vill ha ogjort. Grejen i sig med alla framgångar, är ju så positiv.

För att ytterligare förklara, tar han några steg längre bak i tiden.

– För mig fanns det inget annat här i livet, redan när jag började med musik i tonåren ville jag jobba heltid med det. Jag hade inget annat i sikte, ingen reservplan i livet. Jag hade nog tidigt en känsla av att det skulle gå på något sätt, men jag kunde ju aldrig drömma om så enorma framgångar!

– Men framgång är sällan enkel, det finns alltid en annan sida av myntet. Men så här i efterhand, när jag kommit i mål med det, så känns Vikingarnaepoken som en väldigt berikande livserfarenhet.

Rörande överrens

Även om Christer Sjögren de senaste åren koncentrerat sig på en solokarriär så har han då och då återkommit till Vikingarnas största låtar. På begäran, vid allsångstillfällen och liknande.

– De har hela tiden legat nära till hands, jag behövde dock fräscha upp texterna något inför tv-inspelningen.

Vikingarna slutade med flaggan i topp, den sista spelningen gjordes i Arvika Folkets park 2004. Christer Sjögren beskriver ett band som i stort var rörande överrens om att lägga av.

– Vi var väldigt överrens. Det var jag och Tony (Eriksson, saxofon) som var ur-vikingar. Tony hade varit med sedan starten, jag kom med 1978. Erik (keyboards) började 1984 och Kenth, basisten kom med 1987. Johan (trummor) hade bara fått vara med två år, så han ville nog att vi skulle fortsätta för han hade just fått smak på framgångarna. Men beslutet att lägga av vilade gôtt i bröstet på oss alla när vi spelade de allra sista tonerna parken.

Under åren med bandet blir relationerna mellan medlemmarna likt de i en familj. De levde nära inpå varandra under många år och gick igenom en hel del turbulens längs vägen.

– Man lär sig varandras nycker, varandras positiva och negativa egenskaper. Det blir en trygghet i det, man stöttar och litar på varandra. När man står inför en direktsändning i tv och det är mycket runt i kring, då får ingen balla ur. Och det var aldrig någon som gjorde det heller. Vi gjorde tv i Nashville inför en publik på 49 miljoner tittare. Då spelade vi med Elvis körgrupp The Jordanaires.

Hur greppar man en sådan siffra? Är det något man tänker på under sändningen?

– Nej, det går inte greppa. Men jag var inte mer nervös då än jag är om jag går ut och spelar för 4 000. Men jag var lite extra nervös för att jag sjöng på engelska. Det var lite ovant.

Med tanke på uppmärksamheten kring Vikingarna, har ni öppnat dörren för en comeback nu?

– Nej, jag tror inte det. Vi har fått frågan då och då under åren. Det finns många som drömmer om detta. Men vi har inte den ambitionen, det är en så stor apparat att dra igång. Allt har sin tid.

Varför tackade ni ja nu?

– Jag bär en stolthet inombords för Vikingarnaepoken. Vi tänkte att det var bra att påminna svenska folket om vad Vikingarna var, de glömmer så fort eftersom det hela tiden kommer så mycket nytt här i världen. Det var inga problem att få med de andra i bandet, det räckte med ett telefonsamtal.

Säg att det kommer ett stort erbjudande från Tyskland, finns det en prislapp på en återförening?

– Det där är nog en utopi, jag tror inte det kommer att ske. Visst, det finns ett uttryck som heter ”En gång stor i Tyskland, alltid stor i Tyskland”, men tiden går och nej... Skulle vi få en förfrågan, en extra kul möjlighet, ja då får vi väl lägga upp korten på bordet och ta ställning till det då. Vi behöver inte stänga dörren helt, det är bara dumt.

Christer Sjögren låter tanken sjunka in och fortsätter:

– Jag har ingen strävan efter att jobba för mycket. Jag skulle aldrig kunna lägga mikrofonen och scenkostymen på hyllan, säga tack och hej. Även om jag nu nått pensionsåldern. Det är inte min grej. Musiken är inget yrke för mig, det är en livsstil, en hobby som blev ett yrke.

Se ett klipp från programmet Tack för dansen som visas i TV4 på lördag den 27 augusti. Här berättar Christer Sjögren hur han kom med i Vikingarna.