Anders Burman har en hedersplats i den svenska musikhistorien. Hans inflytande på decennier av svensk musik saknar motstycke. Inte nog med att han upptäckte några av våra största, det var ofta också han som såg till att de utvecklades och hittade sin publik. Cornelis Vreeswijk, Pugh Rogefeldt och Fred Åkerström är några. Dessutom ligger han bakom en av Monica Zetterlunds mest populära inspelningar.
– Vi kände varandra väldigt väl, vi hade umgåtts i jazzkretsar sedan långt tillbaka, säger Anders Burman över telefon från sitt hem i Stockholm. Han har blivit till åren, men rösten är pigg och intresset för musik brinner fortfarande.
Han pratar om sitt samarbete med Monica Zetterlund. Tyvärr blev det inget långvarigt samarbete, det ville sig inte riktigt. Det blev bara en singel, Monica Zetterlunds inspelning av Gröna små äpplen ackompanjerad på b-sidan av Svaret är kärleken. Singeln släpptes 1969 och fick en Grammis för bästa låt.
– Varför jag ville jobba med Monica? Jo, jag ville att hon skulle göra lite mer populärgrejer, alltså inte bara den vanliga jazzen som hon hade gjort dittills, fortsätter Anders Burman.
– Det fanns inget mer vi kände vi kunde tillföra jazzen. Jazzens popularitet hade dalat och vi hade sökt oss vidare – också för att överleva som skivbolag. Jag förklarade för Monica vad jag ville göra och hon sa ok, ungefär (skratt). Hon jublade inte.
Anders Burman startade skivbolaget Metronome tillsammans med Börje Ekberg och hans bror 1949. Då var det jazz som gällde. I slutet på 60-talet när Monica Zetterlund steg in i skivbolagets studio hade en ny epok börjat. Metronome hade börjat gå ifrån både jazzen och schlagern till vispopen och låtskrivare som Pugh Rogefeldt och Ola Magnell. Det var kombinationen med de nya text- och låtskrivarna tillsammans med Zetterlunds röst som Burman hade gått igång på. Monica Zetterlund stod vid den här tiden utan skivkontrakt och hade uttryckt en önskan om att jobba med Metronome.
– Hon ville väldigt gärna komma till Metronome men vi hade olika uppfattningar om hur det skulle låta. Hon tyckte inte mina idéer var något vidare. Hon var jazzen trogen.
Exakt varför det inte blev några fler inspelningar har Anders Burman svårt att förklara.
– Vi kom väldigt bra överens i studion men jag tror inte hon tyckte att det var hennes musik. Det tyckte ju jag. Hon sjunger ju sådana här låtar enormt fint. Hon hade gjort väldigt mycket tidigare, hon var väldigt allround, med Beppe Wolgers till exempel. Men det här var väl det enda hon gjorde i schlager-väg, tror jag.
Under första halvan av 60-talet hamnade Monica Zetterlund på sista plats i Eurovision song contest och kanske var det en bidragande orsak till osäkerheten kring schlagermaterialet.
– Ja, det kanske det beror på! Men man behöver inte skämmas om man kommer sist med en bra låt, skrattar Anders Burman.
Hans näsa för talang saknar motstycke i Sverige. Tillsammans med kollegan Börje Ekberg har han lyckats vara stilbildande i olika genres under olika decennier. Metronome har varit väldigt inflytelserikt på svensk jazz, visa, schlager och inte minst på den svenska rocken. För en tid sedan släpptes en cdbox om fyra skivor som kort sammanfattar skivbolagets utgivning.
– Jag var musiker i grunden vilket kanske gjorde det lättare för mig att hänga med. Och så umgicks jag mycket med de musiker som jag jobbade med. Det har nog hållit mig ganska ung genom åren, i sinnet framför allt, säger han ödmjukt och låter hellre ljuset hamna på andra än han själv.
Han bjuder gärna på berättelser kring Vreeswijk, Åkerström, Staf eller Rogefeldt. Artisterna han har jobbat med genom åren är väldigt många och när han ska försöka förklara anledningen till hans framgångar, både när det gäller att hitta nya talanger och sedan jobba med dem i studion som producent, verkar det till stor del handla om glädje.
– Det var väldigt annorlunda på den tiden. Vi hade vår egen studio där jag kunde spela in vad jag ville. Det kostade inte så mycket pengar att göra en platta på den tiden. Men framförallt så var det ju roligt! Sedan fick vi några hits och så följde det ena på det andra. Framgång föder framgång, det rullade på. Folk ville gärna jobba med oss eftersom vi var ett litet bolag, ingen av de stora skivbolagsdrakarna som fanns då.
På de skivor du själv producerade, hur mycket påverkade du?
– Arrangemangen gjordes ofta i studion av oss som var där. Musiker kom med idéer, någon spelade en skön fras och så behöll vi det. Jag funkade nog mest som en regissör men det bygger på ett teamwork, det är inte bara att trycka på rec-knappen. Jag har alltid känt mig väldigt delaktig i skivorna och det känner nog de andra som var med också. Det var inte alltid vansinnigt roligt men för det mesta var det det.