Det var jobbet och framför allt sambon Sara som var anledningen till att rwandiern Hakizimana Dieudonné D´Amour fick smak på Sverige och Karlstad och även kom att bosätta sig här. Träffpunkten för de båda var staden Guangzhou (Kanton) i sydöstra Kina där Ikea som arbetsplats sammanförde dem.
– Och nu sitter jag som du ser här bland mantlar och skivstänger på gymmet på Kasernhöjden, säger Hakizimana och småskrattar.
Men resan till gymmet har varit ganska lång, om man säger så.
Och han berättar gärna varför han för elva år sedan bröt upp från Rwanda i Afrika, och hamnade i Kina.
– Alla i Rwanda som söker sig utomlands för studier gör det med USA som mål för ett scholarship. Alla vill dit, men det som hänt mig har ändå inneburit att min längtan dit planat ut. Det var nog inte så dumt med Kina, trots allt, fastslår Hakizimana under vårt samtal, och tänker på hur han redan i Kina blev sambo med värmländskan Sara Nordkvist.
Det var efteratt ha arbetat som skollärare i Rwandas huvudstad Kigali som möjligheten att få ett stipendium för studier yppade sig.
När det blev fastställt att han 1998 skulle hamna i Kina och Guangzhou kunde han förstås inte ens ana sig till att han 2007 plötsligt skulle hamna i Karlstad.
– Jag fick på varuhuset i Kina tips om att ett nytt varuhus skulle öppnas i Karlstad, och eftersom min sambo Sara ju är från Kil fann vi båda det lägligt att jag sett till min utbildning sökte ett passande jobb i Karlstad.
Men tar vi allti sin ordning efter att Hakizimana lämnat hemlandet blev han antagen vid universitetet i Guangzhou för att under två år studera kinesiska.
Var under åren 1999-2003 kvar på universitetet och läste ekonomi.
Fick 2003-2005 Kina som ansvarsområde för utveckling av Sydkoreas 3 G-system i telekommunikation (Cyberdines System inc).
Gick vidare i karriären, fick i Guangzhou anställning på Ikea med arbete på företagets kundtjänst, och därvidlag gruppledare över 20 personer.
Men tillsammans med Sara bröt Hakizimana alltså ändå upp från Kina. I juli 2007 väntade jobbet på honom i Karlstad.
– Nu är jag är anställd inom Ikeas finansavdelning med kvalitetsansvar över en arbetsgrupp på miljöavdelningen, berättar han.
Har du ambitionen att själv gå vidare?
– Nummer ett är att förbättra mig i svenska språket. Jag talar redan engelska, franska som är officiella språket i Rwanda, kinesiska, swahili och inhemska språket kinyarwanda.
– Mitt nästa mål är att arbeta vidare inom Ikeas management, det vill säga utveckling av ledarskap och förvaltning.
Du bär också på en dröm, eller hur?
– Ja, att Ikea öppnar ett varuhus någonstans i Afrika och att jag i så fall kan få en ledande position där, och samtidigt få utveckla afrikaners möjligheter att jobba i branschen.
– Fast det är som sagt en dröm, står skrivet i stjärnorna, säger Hakizimana, som redan efter ganska kort tid är förbluffande hemma i svenska språket.
Dagsläget ärannars att sambon Sara studerar statsvetenskap på Karlstads universitet, medan Hakizimana arbetar skiftgång på Ikea. Ibland kan dagarna bli långa. Som regel är det jobb varannan helg med därtill hörande ledigheter.
– När Sara och jag är hemma kan vi konversera på flera språk. Det brukar bli fortsättning på det språk som någon av oss börjar. Vi är blandspråkiga, säger han och skrattar igen.
Hemma är förresten en 79 kvadrat stor lägenhet på Råtorp.
– Perfekt för oss båda. Hit kan Sara och jag ta våra kompisar och vänner. Men ibland bär det av till Kil där Sara har sina föräldrar och farmor.
I fjol var Hakizimana hemma och hälsade på sina föräldrar i Kigali.
– Och några av mina syskon. Totalt är vi nio personer i familjen. Det blev ett mycket ömsint återseende, jag hade mycket att berätta för dem, och de hade öronen spetsade.
Har du förresten träffat egna landsmän i Sverige?
– Det har jag faktiskt. Det finns två familjer som bor i Karlstadsområdet. Vi har bara hälsat på varandra men inget mer.
Hakizimana säger att han gillar Sverige och svenskarna.
– Landet är så välutvecklat. Här finns samhörighet, god organisation, frihet, öppenhet, allt i ett paket. Landet är oerhört funktionellt.
Trots att han bara är 33 år gammal har han alltså hunnit med oerhört mycket sedan den dag han som 22-åring lämnade Rwanda.
Det varar inte oroligheter inom landet som fick dig att en gång lämna Rwanda?
– Nej, absolut inte. Folkmorden som skedde i början på 1990-talet var påfrestande för befolkningen, men det rådde lugn i landet sedan flera år tillbaka när det var dags för mig att ge mig av. Jag gjorde det för att lära mig mera av världen och få ett framtida jobb.
Och nu sitter du i Karlstad och klagar lite på vädret?
– Gör jag? Jo, kanske är det lite så. Sommaren och hösten gillar jag medan vintern är en katastrof. Jag har i och för sig inget emot snö, men jag vill helst sitta inomhus och se snöflingorna falla.
Du mår inte bra i ett kyligt klimat, är det så du menar?
– När det är 20-35-gradig värme har jag aldrig problem med hälsan. Men här i Sverige har jag vintertid emellanåt huvudvärk, snuva, ont i halsen. Sånt existerade inte i min värld tidigare.
Fast du kan ändå tänka dig att bli bofast i Sverige?
– Vem vet, visst kan det bli så. Men det får framtiden utvisa.