Kontrollsystem eller fiffel?
KRÖNIKA: Joakim Rönning
Men att kontrollsystemen som alltid funnits internt inom landstinget kanske inte skulle hänga med reflekterade uppenbarligen ingen över. De nya privata vårdgivarnas verksamheter släpptes vind för våg – olikt de interna – trots att de nu tog del av skattepengarna och fick ersättning direkt från landstinget.
Det har vi de senaste veckorna blivit smärtsamt varse om, och frågetecknen hopar sig.
Varför externa vårdgivare skulle vara ärligare och göra mer rätt för sig än de interna, som ju kontrolleras, finns det dock inget svar på.
De lösa bolinerna är slående. Landstinget har i åratal i princip låtit vårdgivarna ge sig själva lön.
I vilken annan verksamhet betalar man sin leverantör utan vetskap om att varan eller tjänsten med säkerhet levereras?
Det började med utredningen som företogs i Skåne år 2011. Den visade att både läkare och sjukgymnaster fuskat till sig pengar, slarvat med journalanteckningar och inte dokumenterat sina patienter. Ersättningskraven som skickades in till Skånes landsting attesterades hejvilt.
Att oklarheter uppdagats också i Värmland är alltså ingen slump då systemet fungerar i princip likadant i hela landet.
Jan Hultbäck, divisionschef för habilitering, hälsa och rehabilitering, sa i en artikel tidigare i veckan: ”I varje system handlar det till syvende och sist om ärlighet”.
Visst. Men hur stor får riskzonen för att fifflarna ska ta chansen vara innan den blir förtroendeskadlig för hela verksamheten? ”Yrkesmannahedern” är ett irrelevant argument så länge det finns ett incitament i vissa människor som gör att de frestas att salta räkningar och fuska.
”Vi kan inte kontrollera varje patient innan vi attesterar” säger man då från landstingsledningen.
Kanske inte, men varför har man inte låtit patienten intyga att behandling skett åtminstone genom en enkel underskrift? Det förefaller enkelt att med små insatser göra riskzonen mindre och attesteringen mer trovärdig.
Problemet i fallet är alltså inte att kontrollinstanserna brustit i sitt arbete. Problemet är att vi inte i någon utsträckning att tala om har haft några kontrollinstanser över huvud taget.
Moraliska argument säger att vi inte kan bränna pengar på administration i vårdapparaten, då en ständigt kritiserad vård behöver resurserna till patienter.
I ett andra steg blir detta moraliska argument dock mer filosofi än så, eftersom att följdfrågan blir vad som belastar budgeten och skadar vårdnadstagarna mest – fiffel eller kontrollinstanser?
































































