En skyddad plats för små rara växter
GRÄSMARK: Tiskaretjärn en öppen oas mitt i skogslandskapet
Här bor och arbetar Peter Cobben och Nora Bahrenberg.
;)
Foto: Pontus Ferneman [Förstora]
;)
Foto: Pontus Ferneman [Förstora]
;)
Foto: Pontus Ferneman [Förstora]
;)
Foto: Pontus Ferneman [Förstora]
;)
Foto: Pontus Ferneman [Förstora]
;)
Foto: Pontus Ferneman [Förstora]
;)
Foto: Pontus Ferneman [Förstora]
;)
Foto: Pontus Ferneman [Förstora]
;)
Foto: Pontus Ferneman [Förstora]
;)
Foto: Pontus Ferneman [Förstora]
;)
Foto: Pontus Ferneman [Förstora]
På en höjd väster om Gräsmark ligger gården Atikullen i naturreservatet som fått namn efter tjärnen i närheten. Här finns växter som har svårt att hitta sin plats i modernt lantbruk – brudsporre, och ormrot. Och många fler. De flesta små och inte lika iögonfallande som den klassiska blomsterängens arter. Växter som överlever både betande kor och lieslåtter. Som finnskägg – ett gräs som det krävs en riktigt skarp lie för att skära det.
– Slåtterängar är de absolut artrikaste markerna vi har, säger Johanna Malmgren, biolog på länsstyrelsen som guidar oss på den utmärkta vandringsleden.
På Atikullen bor Peter Cobben sedan tio år, de senaste två i sällskap med Nora Bahrenberg. De har länsstyrelsens uppdrag att se till att området förblir den öppna oas i skoglandskapet som det varit sedan 1600-talet när finnarna bosatte sig här.
Rödkullor på bete
Till sin hjälp har de rödkullekor och värmländska får som betar av marken. Peter Cobben kommer ursprungligen från Holland och Nora Barhrenberg kommer från Tyskland och de bor i det stora 1800-talshuset på gården. Att naturreservatet är brukat och bebott gör det unikt i Värmland och mycket ovanligt i Sverige.
– Det första jag tänkte på när jag kom hit var tystnaden. Jag hade letat efter ett ställe som det här, säger Peter Cobben.
Innan och parallellt med Peter har föreningen Ekosofia varit delaktig i skötseln men är sedan några år tillbaka inte länge aktiva.
Hyperitberg
Numera vet man att den speciella bördigheten på Atikullen beror på hyperit i berggrunden. Tidigare fanns en annan förklaring, nämligen att folk och fä från bygden runt omkring tagit skydd på gården när Sverige krigade med Norge och att den intensiva gödslingen som blev resultatet var förklaringen till växtkraften.
I mitten av juli sätter slåtterarbetet i gång och brukar ta tre veckor att få färdigt. Höet blir vinterfoder till djuren. Peter och Nora försöker så långt det går att vara självförsörjande.
– Kött, grönsaker och ägg klarar vi, berättar Nora.
Nästan dagligen nu på sommaren ser de vandrare längs leden. Några kommer fram och pratar men de flesta tar leden genom slåtter- och betesmarkerna. Området som är 21 hektar stort är kuperat och lite blött på sina ställen men annars lättillgängligt.
– Det är väldigt roligt att folk hittar hit. Vi vill gärna att folk ska få uppleva det här, säger Johanna Malmgren.
Hon är ansvarig på länsstyrelsen för att Tiskaretjärn fortsätter vara en oas för växer och djur med sitt gammaldags odlingslandskap och ädellövträden som annars slås ut när granskogen tillåts ta över. En plats där människor, djur och natur tillsammans får marken att blomma.
