Säffle-Tidningens Guldplakett till Mikaela Lindberg
IDROTT: VM-silvret i Dallas i somras är det största hon har varit med om hittills
;)
Foto: Göran Karlsson [Förstora]
;)
Foto: Göran Karlsson [Förstora]
Mikaela Lindberg har haft en hel del framgångar genom åren, men hon tvekar inte.
– VM-silvret i Dallas är det största jag varit med om, säger Mikaela.
Hittills, kanske man ska tillägga. Den här målmedvetna och talangfulla tjejen kan nämligen gå ännu längre och det var nära att det blev ett guld redan i somras. Det skiljde bara 0,1 poäng mellan guld och silver.
– Jag var lite missnöjd i början efter finalen i VM. Inte med placeringen, utan mer med min egen insats. Jag kunde ha gjort det bättre och jag var irriterad över den lilla marginalen, säger Mikaela och fortsätter:
– Jag är ändå nöjd så här i efterhand.
Målet var medalj
Mikaela Lindberg kom till VM med en uttalad målsättning om att ta medalj.
– Jag blev tvåa i EM förra året och jag ville inte bli sämre än tidigare. Jag satte press på mig själv och jag var lite nervös i första omgången. I andra gick det bättre och det fungerade bra, även om det var nervöst, säger Mikaela.
Hon är ändå inte helt nöjd med sin insats.
– Men det beror väl på att jag är tävlingsmänniska, säger Mikaela med ett leende.
Tränade stenhårt
Inför VM hade hon tränat stenhårt.
– Jag började egentligen att träna för VM redan vid årsskiftet och det blev mer och mer intensivt under året, säger Mikaela.
Under sommaren var det riktig hårdträning tre dagar i veckan plus extraträningar och det var mycket tid som lades ner på karaten.
– Men det var det värt, säger Mikaela.
Vågade inte
Mikaela Lindberg är en produkt av det fina ungdomsarbete som bedrivits under många år i Säffle Karateklubb och som resulterat i stora framgångar under de senaste 20 åren. Själv började Mikaela träna som nioåring.
– Jag skulle egentligen börja träna när jag var sex år, men när jag kom till första träningen så vågade jag inte, säger Mikaela.
Hon har växt upp i en riktig karatefamilj. Pappa Stig började en gång och sedan började också de äldre syskonen Andreas och Isabel att träna.
– Jag ville börja för att min syster och bror höll på och när jag var nio år började jag att träna, säger Mikaela.
Fastnade direkt
Hon fastnade för karaten direkt.
– Ja, det var roligt på en gång, säger Mikaela, som redan från början ville tävla.
– Jag tävlade första gången efter en termin och då kände jag att jag ville fortsätta. Tävlingen var det roliga plus att jag hade kompisar och mina syskon som tränade, säger Mikaela.
Att hon ville tävla tidigt tror hon berodde på att hon sett tävlingar och tyckte att det såg roligt ut.
– Jag fastnade för det när jag provade själv, säger Mikaela.
Kata känns naturligt
I karate finns det två sätt att tävla – kata och kumite (fighting). För MIkaela blev det kata.
– Det är roligt med fighting, men det är svårare. För mig känns kata mer naturligt. Det faller mer rätt, säger Mikaela.
Kata kan jämföras med exempelvis konståkningens fria program eller med fristående gymnastik. Det handlar om att visa upp sina tekniker.
– De grundläggande teknikerna kommer igen i kata i olika varianter på samma tema, säger Mikaela.
Det är dock inte alltid så lätt att lyckas i tävlingar.
– I Sverige får vi välja vilka kator vi ska använda i en tävling, men vi får inte använda samma kata två gånger i samma tävling. Går man långt och det är många med kan det behövas 4-5 kator, men ofta räcker det med 3-4. Det gäller att träna in många, säger Mikaela.
Många att välja mellan
Internationellt är det lite annorlunda. Där ska man först göra en förutbestämd kata som alla deltagare gör. Sedan får man välja sina egna varianter. Den förutbestämda får deltagarna veta om långt i förväg så att de kan förbereda sig på ett bra sätt.
När det gäller kata kan man dock inte hitta på helt efter eget huvud, utan man får välja bland de som finns färdiga.
– Det finns många att välja på, kanske nio, men alla är inte bra tävlingskator. Jag har 3-4 favoriter, säger Mikaela.
Inför en tävling tränar hon på alla för att vara väl förberedd.
– Men jag tränar mest på den som jag vill göra i en final, säger Mikaela.
EM-guld som 14-åring
När Mikaela väl kommit igång med tävlandet kom också framgångarna. Redan när hon var 14 år vann hon sin första stora internationella framgång.
– Jag vann EM-guld 2006 i min första internationella tävling. Jag minns att jag var nervös, men jag tänkte inte på att det var en så stor tävling och gjorde min grej. Jag förstod nog inte riktigt hur stort det var. Det har jag fattat senare, säger Mikaela.
Det guldet vann hon i ungdomsklassen och det var en stor framgång, men kort därefter slutade hon med träningen.
– Jag tröttnade och höll upp i 2-3 år, säger Mikaela.
Fick suget tillbaka
Hon slutade inte att träna helt och hållet, utan höll på då och då och till slut kom suget tillbaka.
– Jag ångrade mig och började igen. Jag tror att det var nyttigt med ett uppehåll. Det finns mycket annat att göra när man är ung, säger Mikaela.
När hon väl var tillbaka kom det nya framgångar, men nu som senior. EM-silvret 2010 var den första stora medaljen och så följde hon upp med VM-silvret i år.
Efter den framgången trodde många på en ny framgång i stora SM för alla stilar, men då avstod Mikaela från att vara med.
– Jag hann inte träna så mycket inför SM och man måste träna mycket. Kanske provar jag nästa år, säger Mikaela.
Nu håller hon på och laddar inför nästa stora mål.
– Det är EM till sommaren och jag vill gärna dit. Då siktar jag självklart på guld, säger Mikaela.
VM-brons i discodans
Mikaela Lindberg studerar dans i Karlstad och just dans är ett av hennes stora intressen.
– Jag går en dansutbildning i Karlstad 20 timmar i veckan och det gör att det ibland blir lite jobbigt att träna karate, säger Mikaela.
Hon har dansat sedan hon var liten. Det började i Säffle, men sedan flyttade hon över till Danscenter Sofia Westlund i Åmål. Eftersom hon är tävlingsmänniska tävlade hon även i dans – och det gick bra.
– Jag var med och vann ett VM-brons i gruppdisco och jag var med och var tvåa och trea i World Cup, säger Mikaela och fortsätter:
– Tävlingsdansen var roligare när jag var yngre. Nu kan jag tänka mig att ha det som ett yrke.
Hon tänker då på jobb som danspedagog, men vet att det är svårt att försörja sig på detta.
– Jag skulle gärna vilja göra det och annars har jag ingen aning om vad jag vill bli. Det tar nog något år innan jag bestämmer mig, säger Mikaela.
Jättebra träningsform
När hon var yngre ”fuskade” hon också lite i friidrott och fotboll, men det var karaten som hon fastnade för. Många ser det som en livsstil. För Mikaela är det lite annorlunda.
– Till viss del är det en livsstil, men för mig är det mer en tävlingssport än bara träning. Samtidigt är det en jättebra träningsform även när man blir äldre, säger Mikaela.
Hon kan i dag inte svara på hur länge hon kan tänka sig att tävla.
– Jag vet inte hur länge jag orkar, men så länge det går bra fortsätter jag, säger Mikaela.
Plaketten är hedrande
Karate handlar också om bälten av olika grader. Mikaela har brunt.
– För mig är det inte så viktigt att få ett högre bälte. Jag är hellre en bra brun bältare och en svag svartbältare. Jag vill inte bara ha bältet för färgens skull, säger Mikaela.
Nu har hon som sagt fått Säffle-Tidningens Guldplakett för 2011 och det är på sätt och vis en historisk plakett. Det är andra gången genom alla år som plaketten hamnar i en familj, där en medlem redan fått den. Äldre brodern Andreas fick plaketten 2006. Tidigare har bara skidskyttebröderna Kjell och Eilert Gustafsson fått plaketten inom en och samma familj.
– Jag hade inte alls tänkt på att jag kunde få Guldplaketten, men det känns jättebra. Det är jättekul och hedrande, säger Mikaela Lindberg.
Ålder: 19 år.
Klubb: Säffle Karateklubb.
Bor: I Karlstad.
Familj: Mamma Carina, pappa Stig, storebror Andreas och storasyster Isabel.
Yrke: Går en danslinje hos Dansstudion i Karlstad.
Favoritmat: Fläskpannkaka.
Favoritdryck: Coca-cola.
Läser helst: Läser inte så mycket, men i så fall ska det helst vara självbiografier.
Favoritmusik: Indiepop, exempelvis The Kooks. Även Michael Jackson.
Tittar på: Följer inga TV-serier, men är en riktig filmälskare. Tycker om kriminalfilmer, men även en komedi då och då.
Intressen: Dans och självklart karate. Att umgås med vänner, familj och min pojkvän.
Bra egenskaper: Oj, svårt – men jag ger aldrig upp, utan vill att resultatet ska bli så bra som möjligt. Lite perfektionist.
Måste bli bättre på: Kanske att ta bra kritik och att kanske inte alltid vara alltför mycket perfektionist.
Förebild inom idrotten: Har ingen speciell förebild, faktiskt.
Mål med idrotten: Skulle självklart vilja få ett VM-guld. Annars vet jag inte, men eftersom jag mest tycker om att tävla är det där jag vill uppnå bästa möjliga resultat.
Aktuell som: Får Säffle-Tidningens Guldplakett för 2011.
Källa:
