Tre oförglömliga ögonblick på Olympiastadion i Berlin
KRÖNIKA
;)
Med tisdagskvällens otroliga upphämtning av det svenska fotbollslandslaget i VM-kvalmatchen mot Tyskland på näthinnan fick jag mitt tredje oförglömliga fotbollsminne från Olympiastation i Berlin.
Det första kom redan för 48 år sedan, eller rättare sagt onsdagen den 4 november 1964, när jag som 16-åring tillsammans med mina klasskamrater på realskolan i Degerfors fick gå ner i källaren på Parkskolan och titta på matchen som spelades i Västberlin på eftermiddagen.
Vi var många i klassen som var fotbollsintresserade, vilket även vår geografi- och historielärare Bertil Ask var. Bertil, som senare var ordförande i Degerfors IF under några år, hade fixat fram en tv nere i källaren där vi vanligtvis tittade på bildband eller korta undervisningsfilmer av något slag.
Där nere i källarutrymmet satt vi på lektionstid i mörkret och kollade på VM-kvalmatchen. Det var inte vardagsmat precis. Och det såg ut som det brukar när Tyskland och Sverige möts. Tyskland dominerar. Så även den här gången även om laget då hette Västtyskland.
Tyskarna tog ledningen, som sig bör, men inte heller den gången gav Sverige upp. I den 86:e minuten kvitterade Kurre Hamrin till 1-1 med en språngnick i nättaket efter ett inlägg från höger av Bengt Lindskog.
Det blev stort jubel i det lilla källarutrymmet på Parkskolan, men dödstyst på Olympiastadion i Berlin. Och jag kommer så väl ihåg när Kurre Hamrin hoppade och studsade framför publiken och saluterade sitt kvitteringsmål samtidigt som han möttes av enorma buanden.
Sedan förlorade ju Sverige returmatchen på Råsunda med 1-2 sedan Uwe Seeler gjort segermålet och Västtyskland gick till VM där de sedan förlorade finalen mot England med 2-4.
Andra minnet härrör sig från 2006, när VM-fotbollen spelades i Tyskland. Sveriges andra match spelades mot Paraguay på Olympiastadion i Berlin den 16 juni Sverige hade spelat oavgjort 0-0 mot Trinidad & Tobago i den första matchen och var nu under stor press om man skulle ta sig vidare i gruppen.
Jag satt denna gång hemma i soffan framför tv:n och tittade tillsammans med några kompisar, då vi kombinerade VM-fotbollen med en tipparkväll.
Det var mållöst väldigt länge i den matchen, och det förlösande segermålet kom inte förrän i den 88:e minuten, när Fredrik Ljungberg nickade in 1-0. Ett mål som gav tillfälle för oss att lufta våra lungor rejält.
Det tredje oförglömliga ögonblicket kom i tisdags kväll, när Rasmus Elm i de sista skälvande sekunderna av VM-kvalmatchen borta mot Tyskland slog in kvitteringen 4-4. Ljudnivån på mitt jubel var dock bara en viskning jämfört med det som Lasse Granquist åstadkom i radion vid samma tillfälle.
En sanslös upphämtning av det svenska laget. Att på en halvtimme hämta in ett 0-4 underläge på bortaplan mot Tyskland. Ja, det finns egentligen inte. Speciellt inte med tanke på hur utspelat det svenska laget var den första timmen. Men i sportens värld kan det mesta hända, och det här var en sådan gång.
Det här är en match som det kommer att snackas om i åratal, och ett minne som sitter kvar länge. En prestation som blir svår att överträffa för ett svenskt fotbollslandslag under lång tid framöver.
