Presidenten ute på hal is
ISHOCKEY: Värmlänningar spelade hockey mot Lukasjenko
Presidenten Aleksandr Lukasjenko är van att få som han vill – även när det handlar om ishockeyturneringar för veteranlandslag.
Förutom Karlstadskillarna Rickard Gränby och Mikael Persson fanns bland andra Valerij Kamenskij, Bengt-Åke Gustafsson – och Lukasjenko himself – på isen i Minsk.
– Samtliga spelare blev behandlade som rockstjärnor, säger Rickard Gränby, 39, och skrattar.
;)
Foto: Privat [Förstora]
Värmlänningarna Rickard Gränby och Mikael Persson är just hemkomna från sitt hockeylivs märkligaste äventyr.
För något annat kan man inte kalla president Lukasjenkos julturnering i Vitrysslands huvudstad.
Det är bara ett drygt år sedan Minsk var skådeplats för massdemonstrationer och attacker på regeringsbyggnaden. Detta som efterspel till det val som Lukasjenko vann med bred marginal, enligt de officiella siffrorna.
Poliseskort från gränsen
Nu är lugnet tillbaka, åtminstone på ytan. Och de utländska grånade hockeylirarna togs emot som kungar.
– Vi fick poliseskort från gränsen och ända in till huvudstaden, och det var något nytt, i alla fall för mig, säger Gränby, som har ett förflutet i Bofors och Hammarö HC.
Och fortsätter leende:
– Jag har aldrig känt mig som en större hockeyspelare.
Turneringen såväl inleddes som avslutades med en hejdundrande bankett. Enligt Rickard Gränby så sparades det inte på krutet.
– Vitryssland arrangerar hockey-VM 2014 och som vi förstod det såg vitryssarna den här veteranturneringen som en generalrepetition rent organisatoriskt.
”Barn på julafton”
Sportsligt sett höll turneringen riktigt bra klass.
Enligt Rickard Gränby var egentligen Finland, med tungt NHL-meriterade Mikko Mäkelä, det mest namnkunniga laget. Men varken finländarna eller Sverige nådde final.
De blågula, representerade av Swedish Oldtimers Hockey Association (SOHA), föll knappt mot finnarna och ett Österrike med Bengt-Åke Gustafsson i laget.
– Därefter var vi tvungna att besegra en hemmanation som hade Lukasjenko i laguppställningen. Och var inte lätt inför 15 000 vilda fans, säger Gränby.
Hur bra var den 57-årige kontroversielle presidenten själv?
– Hm..., om jag ska vara riktigt diplomatisk så var han väl mindre bra. Han gjorde tre byten mot oss. Mellan matcherna var han dock som ett barn på julafton, for omkring hela tiden och struntade i all säkerhet.
Har han spelat hockey tidigare, tror du?
– Det kan jag aldrig tro...
Gränby, Persson och övriga blågula lirare var dock väldigt försiktiga de få gånger som Lukasjenko rörde pucken.
Uppvaktningen var, så att säga, hovsam.
– Man behövde som tur var inte ta i, han tappade pucken på egen hand, säger Rickard leende.
Åkte för att spela hockey
Vitryssarna vann trots allt matchen med 4–1 och var därmed programenligt framme i final. Där ställdes hemmalaget mot ett Ryssland med Kamenskij och Davydov som stjärnor.
Och till de flestas belåtenhet vann Vitryssland till sist hela turneringen.
Hur regisserad var turneringen egentligen – det ryktas om att ni åkte på ett par tämligen tuffa utvisningar när ni jagade kvittering mot vitryssarna?
– Det var inte uppgjort på något sätt. Däremot var väl domarna lite extra hemmavänliga i offsidesituationer och liknande. Men det handlade inte om rent fusk, och det var bra klass på lagen och hockeyn rakt igenom, säger Rickard Gränby.
Kunde du själv bilda dig någon uppfattning om landet Vitryssland under de här sex dagarna?
– Jag visste ju en del på förhand, att Lukasjenko är en hård ledare och att vitryssarna är hårt hållna. Men vi spelare fick naturligtvis inte se något som vi så att säga inte skulle se, säger Gränby.
Björn Åberg, general manager för det svenska laget, berättar att man funderat över det lämpliga i att åka till Vitryssland:
– Det avgörande var att internationella hockeyförbundet placerat VM i det här landet om två år, det var en riktlinje för oss. Därmed lämnade vi våra politiska åsikter bakom oss och åkte till Vitryssland för att spela hockey.
Fram till 1991, då Vitryssland frigjorde sig från det sönderfallande Sovjetunionen och utropade sin självständighet, hette landet Vitryska socialistiska sovjetrepubliken och var en av Sovjetunionens förbundsrepubliker. Under Vitrysslands långa, dramatiska historia har landet erövrats, styrts och ibland härjats av en rad främmande överhögheter. På 500-talet koloniserades landet av slaviska folkstammar, och på 800-talet inlemmades det i Kievriket. Trehundra år senare erövrades det av invasionsstyrkor från grannlandet Litauen. På 1500-talet, då Litauen förenats med Polen, dominerade polskt inflytande. Under 1700-talet ockuperades området av Ryssland, och fortfarande är Vitryssland starkt ekonomiskt beroende av sitt väldiga grannland i öster.
Under både första och andra världskriget drabbades Vitryssland av katastrofal förstörelse. Resultatet av den tyska invasionen 1941 blev 1,3 miljoner döda och förintelse av nästan hela den judiska befolkningen. Många byggnader låg i ruiner, och huvudstaden Minsk jämnades med marken. Efter kriget hölls landet i ett hårt grepp av Sovjetunionen. 1986 drabbades landet av ytterligare en allvarlig katastrof genom Tjernobylolyckan i Ukraina: stora delar av jordbruksdistrikten i södra Vitryssland blev smittade av radioaktivt nedfall och är sen dess avstängda från jordbruksproduktion.
Det vitryska vardagslivet präglades efter självständigheten 1991 av strejker och politisk oro. Sedan Aleksandr Lukasjenko kom till makten 1994 har dock en gradvis stabilisering skett. Detta har emellertid skett till priset av kraftigt inskränkta medborgerliga och politiska rättigheter. Under perioden 2000-2007 uppvisade ekonomin god tillväxt, till stor del genom kraftigt subventionerade olje- och gaspriser från Ryssland. Den ryska politiken har därefter förändrats och olje- och gaspriserna gradvis höjts. Detta har drabbat den vitryska ekonomin starkt negativt. Från att ha varit helt skuldfritt har landet på några få år dragit på sig en betydande utlandsskuld. Pengarna har gått direkt till att betala löner och pensioner.
Vitryssland är Europas minst demokratiska land enligt en rapport av den USA-amerikanska organisationen Freedom House.
Källa: Wikipedia
Svenska truppen, som blev mer och mer samspelad ju längre turneringen fortskred, bestod av:
Tobias Hammarstedt, Göteborg, Anders Broden, Göteborg, Per Styf, Timrå, Konstantin Issakov, Stockholm, Rickard Gränby, Karlstad, Igor Vlasov, Sölvesborg, Thomas Nordmark, Göteborg, Johan Nyholm, Göteborg, Lucas Berghult, Vallentuna, Joakim Candler, Göteborg, Jonas Hammarstedt, Göteborg, Mikael Persson, Karlstad, Henrik Eriksson, Stockholm, Marcus Sjöberg, Timrå, Kent Johansson, Timrå, Torbjörn Lindberg, Piteå, David Engblom, Stockholm, Henrik Holmgren, Vallentuna, Taro Nihei, Stockholm, Joakim Rönnberg, Piteå. Roland Wikström, Mora, Niklas Barklund, Stockholm, med Björn Åberg, Mora, Ingemar Almslätt och Ulf Sollin, Göteborg, Thomas Nordlöf, Uppsala och Kjell Åke Klockars, Stora Skedvi som ledare.
