En bil kommer lastad med bandyspelare
BANDY :Ungdomarna måste åka till konstfrysta Skogsryd i Filipstad
Det är tre och en halv mil från Lesjöfors till Filipstad.
Vad får dig att orka?
– Säg det – det är barna...
;)
Foto: Anders Hanson [Förstora]
;)
Foto: Anders Hanson [Förstora]
;)
Foto: Anders Hanson [Förstora]
;)
Foto: Anders Hanson [Förstora]
Äldsta sonen Jimmy är 19 år nu och spelar i A-laget.
Med de två yngsta sönerna, Daniel, 12, och Marcus, 13, ska fortfarande köras till träningen på konstfrysta Skogsryd i Filipstad. Nu fortsätter man med det en gång i veckan även om kylan möjliggör is på Stålvallen hemma.
– Vi försöker slå ihop på ungdomssidan. Det är bra om vi kan samarbeta, vi har inte haft någon ungdomsverksamhet, säger Jan Aspengren i Filipstad.
Nu har klubbarna fyra ungdomslag tillsammans, varav ett flicklag.
Lesjöforsbandyn har länge försökt få konstfruset, men de styrande tyckte det räckte med Filipstad, och nu är konstis på Stålvallen väldigt avlägset.
– Det är nog längre bort än någonsin, säger Ari Heikkinen.
– Det är synd att isen inte finns här. Ungdomarna har inget att göra, säger Jimmy Ernetoft, den andra av de två ungdomsledarstipendiaterna, som dock inte kunde vara med när NWT kom på besök.
Det är inte lätt att hålla igång en förening som inte har egen is hela vintern.
Innebandyn tar många
I det gamla bandyfästet är det många som nu föredrar att spela inomhus utan skridskor.
– Vi har tappat till innebandyn, den drar mycket folk, säger Ari Heikkinen.
Ändå har även bandyn sett en ökning.
– Ja, det är uppgång både här och i Filipstad.
Det går uppenbarligen ändå om det finns eldsjälar.
Av tradition träffas killarna som ska iväg till Filipstad (det är en träning där i veckan) vid kiosken i övre änden av Stålvallen. Och därifrån är det transport i privatbilar som körs av föräldrar – och av Ari Heikkinen.
– Jo, jag brukar vara den som kör.
Hur många bilar har du slitit ut?
– En i alla fall.
När NWT hälsar på åker tre bilar med totalt åtta ungdomar. Killarna kommer från olika håll och stuvar in sina trunkar i bagageutrymmena.
– Vi har varit 22 som mest, upplyser Ari.
Ungdomarna tycker inte resorna är några problem.
– Nej, jag bara sover i bilen, då går det hur fort som helst Daniel Heikkinen.
Varför spelar ni bandy?
– För att det är kul, säger Daniel.
– Ja, det är kul, intygar Victor Waller, 13.
Daniel är målvakt i bandy och i innebandy också. Flera av ungdomarna håller på med bägge sporterna.
Får skavsår
Ari Heikkinen har fullt upp i omklädningsrummet på Skogsryd.
– Hjälp mig med skridskorna, ropar sonen Daniel.
Kan du inte knyta själv?
– Jo, men jag kan inte böja mig ner, jag har magplattan på mig, förklarar han.
– Jag ska också skaffa en magplatta så jag slipper knyta, hojtar Victor Waller.
Det är flera som vill ha assistans med de bångstyriga snörena.
Hur många skridskor har du knutit genom åren?
– Det törs jag inte räkna, men jag brukar få skavsår, säger Ari, som alltid är sist ur omklädningsrummet och ut på planen där han ska leda övningarna.
Lesjöforsarna börjar åka redan på hösten till Vasahallen och går sen över till Skogsryd.
Nu när kylan har kommit blir det en träning i veckan hemma på Stålvallen och en i Filipstad.
– Vi har pratat med föräldrarna och de tycker det räcker att åka hit en gång, säger Ari.
Att få till is på Stålvallen kräver förstås också en hel del arbete, och sen finns risken att alltihop töar bort en vecka senare.
Dottern intresserad
Ari Heikkinen har varit Lesjöfors trogen sedan han kom från Finland som femåring, och han har jobbat 26 år på fjäderfabriken.
Nu bor bara cirka 1 500 personer i bruksorten. Nedlagda affärer står mörka längs huvudgatan.
Men Ari Heikkinen vill stanna kvar och hoppas få behålla jobbet.
Och åkandet till Filipstad lär inte ta slut när sönerna växt ur ungdomsskridskorna.
Han har åttaåriga Nadja också.
– Hon är också intresserad av att börja med bandy.
Efter att ha försökt sedan 50-talet utan att lyckas blidka politikerna tog klubben saken i egna händer och startade en fond där alla som ville fick skänka en slant till en konstfrusen isbana. Man ordnade auktioner, försäljning av älgar, lotterier och mycket mera. Mot årsslutet 1978 hade Lesjöfors IF sparat ihop 450 000 kronor, som var en väldigt hög summa då, men ändå inte i närheten av de två miljoner som man räknade med att det skulle kosta. Lesjöforsborna fortsatte spara och närmade sig den magiska tvåmiljonersgränsen, men då kom chockbeskedet från regeringen att det skulle anläggas en konstfrusen bana i Filipstad eftersom det var centralorten i kommunen. Trots kraftiga protester blev det så.
Källa: www.baronerna.nu
