När Fredrik Lööf seglade över mållinjen som nybliven OS-guldmedaljör satt mamma Lena och två av hans barn hemma i soffan och jublade.
– Glädjen i mig är så otroligt stor. Han ger aldrig upp, säger Lena.
Direkt efter gulddramat i OS-seglingens starbåtklass hälsade vi på i Fredrik Lööfs föräldrahem i centrala Kristinehamn. Vi bjöd mamma Lena och två av Fredriks barn – Filipa och Victor – på segertårta för att fira OS-guldet.
– Vilken känsla, det är helt fantastiskt. Han är så värd det här, han är en riktig kämpe, säger mamma Lena med tårar i ögonen.
Hon har följt sonen Fredrik genom hela hans seglarkarriär och har väntat på det här guldet lika mycket som han själv gjort. Inför söndagens medaljrace vågade hon inte tro på att det skulle bli en medalj av högsta valör även om det fanns en liten chans.
– Jag var inte alls förberedd på att det kunde bli guld, jag var väldigt inställd på att britterna skulle ta det när de hade en så stor ledning och hemmavatten. Att Fredrik och Max tog in på dem är helt fantastiskt.
När sonen passerade mållinjen förstod hon dock inte att han äntligen fått sitt efterlängtade OS-guld.
– Jag fattade det inte riktigt. Filipa sa ”guld” och jag sa ”nej, det blev silver”, säger Lena och skrattar.
Filipa är Fredriks åttaåriga dotter som tillsammans med lillebror Victor, tre år, bor hemma hos farmor när resten av familjen är på OS. I London finns inte bara pappa Fredrik utan även mamma Maj Elin och mellanbrodern Max-Olav, snart sju år.
– Det är första gången han vinner, han kommer alltid på tredje plats annars, säger Filipa.
Tillsammans satt Lena och barnbarnen i soffan och hejade fram Fredrik mot guldet.
– Vi hejade massvis och farmor sa att farfar var med oss också, säger Filipa.
– Vi satt där uppe och var glada, dansade och höll tummarna. Och då sa jag även att Ingvar var med oss, fortsätter Lena.
Fredriks pappa Ingvar var den som började segla med honom och hans bortgång förra året påverkade Fredrik mycket. Söndagens OS-guld är något Lena önskar att Ingvar hade fått vara med om.
– Jag önskar så att hans pappa hade fått uppleva det här, han skulle ha varit så stolt.
Mamma Lena hade chansen att åka över till London, men avstod och stannade i stället hemma med de två barnbarnen. På ett sätt ångrar hon beslutet, men samtidigt är hon glad över att vara kvar hemma i Kristinehamn.
– Fredriks sambo Maj Elin ringde i lördags och sa att det fanns möjlighet för oss att flyga över på söndag morgon, men jag orkade inte med barnen när det blev så kort förberedelse. På ett sätt känner jag mig lite ledsen, det skulle ha varit kul att vara där för det här är något stort, men man kan inte få allt heller. Jag har fått så mycket ändå.
