Guldtjejerna Wikberg och Lindh tillbaka i stan
HANDBOLL/KANOT: "Så går ni och vinner alltihop..."
Om en sisådär 15–20 år kan det mycket väl vara en duo för tv-programmet Mästarnas mästare.
NWT passade på att få en pratstund med de två mästerskapssegrarinnorna under de första timmarna tillbaka i Karlstad.
;)
Foto: Lisa Olaison [Förstora]
;)
Foto: Lisa Olaison [Förstora]
;)
Foto: Lisa Olaison [Förstora]
Det var i söndags som de värmländska tjejerna slog till. Lindh var med och tog Sveriges U20-lag till guldmedalj i handbolls-VM, och Wikberg stod för en skrällseger på K2 500 meter under junior-EM i Portugal.
Och nu är de alltså tillbaka i Karlstad.
Hur har dagarna efter gulden varit?
– Det har varit mycket positivt, många som hört av sig och gratulerat, säger Lindh och får medhåll av kanotist Wikberg:
– Ja, även sådana som man inte pratat med på länge har hört av sig, så det är jätteskoj.
Hunnit fira något?
– Jadå. Det har varit fest.., och så lite mer fest, haha, skrattar Lindh.
Wikberg:
– Ja, det var ungefär samma för mig. Vi hade en middag och fest tillsammans med de övriga lagen i söndags.
När Wikberg sedan berättar om sitt guldlopp hinner hon inte längre än ”vårt mål var väl topp fem ungefär” innan Lindh fyller i:
– Och så går ni och vinner alltihop!
– Ja, haha. Det gick väldigt bra, och även fast det inte kändes så värst bra slog vi vårt personliga rekord med tre sekunder.
Så ett guld fanns inte på kartan?
– Nej, det är så himla tufft. Det är jobbigt att sätta för höga mål, så vi försöker i stället sänka förväntningarna och sedan slå dem, berättar Moa.
Lindh och hennes lagkamrater i U20 är precis raka motsatsen.
”Det vinnande landslaget”
Glöm allt vad det ”det leende landslaget” heter, Sveriges ungdomslandslag vill hellre bli känt som något annat:
– Vi har gått ut och sagt att vi ska vara ”det vinnande landslaget”. Vi brukar säga att förlora, det är något de andra kan syssla med, säger Lindh och fortsätter:
– Så det var finalen och guldet som gällde redan från första dagen.
Och när de väl hade nått den där finalen (seger med 27–20 mot Frankrike), var det inget snack om saken.
– Det kändes redan under ”lineupen” som vi hade vunnit, de var inte riktigt med. Det var vår match från första början.
Wikberg och hennes lagkamrat Linnea Stensils från Waxholm hade som sagt en annan inställning.
”Som en bonus”
Duon visste faktiskt inte ens om att det blivit guld förrän drygt fem minuter efter målgång.
– Vi visste att vi var på pallen, och har ju varit nära förut, så vi var jätteglada bara därför. Men när vi sedan fick reda på att vi vunnit blev det som en bonus, haha.
Härnäst väntar nu lite välförtjänt vila för tjejerna, men inte särskilt länge.
Lindh återupptar snart försäsongsträningen med Helltons A-lag, och Wikberg ska köra maraton-SM i kanot (som i år går i Karlstad) på lördag.
– Ja, det är lite hektiskt nu, säger Wikberg.
Om man blickar lite längre framåt i tiden väcks naturligtvis frågan om A-landslaget i de respektive idrotterna.
Hur ser ni på det?
– Jag kommer att gå in för det. Det är ju nästa steg, jag hoppas att vara där inom ett par år, säger Lindh.
Wikberg på samma fråga:
– Vi har U23 som nästa steg, så det är väl det som ligger närmast. Men jag hoppas ju att så snart som möjligt ta mig ännu längre.
När är ni där då?
– Så snart som möjligt, haha, svarar de unisont.
Världen är liten...
Och trots att skillnaderna kan tyckas gigantiska mellan de två guldmedaljörerna finns det dock vissa gemensamma nämnare.
Wikberg, som den insatte vet även är en duktig längdskidåkare, studerar på skidgymnasiet i Torsby, och där finns faktiskt Marias kusiner.
– Det är trots allt Värmland vi lever i.., skrattar Lindh.
