"Första tanken, jävlar, är det så mycket?"
SPORT
;)
Foto: Helena Karlsson [Förstora]
;)
Foto: Helena Karlsson [Förstora]
Det var i det läget Daniel satte ner foten och hotade med att inte ställa upp och köra några fler matcher så länge klubben inte gjorde rätt för sig. Nu har Daniel fått löfte om en delbetalning och klaffar det kör han vidare i den klubb han helst av allt vill verka i.
Hur ser du på din fortsättning i Valsarna och vad hoppas du ska hända?
– Det allra bästa vore förstås om det kom in en stor sponsor som lade in en hel del slantar så att klubben inte bara klarar ut den här säsongen utan kan leva vidare och vara kvar i elitserien. Vi har ett bra lag och blir det ordning på saker och ting vore det kul att få ihop gruppen igen och satsa mot ett slutspel. I min värld ser jag något bra med det här laget. Min tanke har varit att vara med och ta Valsarna till slutspel och sedan göra något riktigt, häftigt, bra där. Det skulle vara kul att få piska upp lagen som ligger i toppen av serien i ett slutspel.
Nu har du ett jättekrav på Valsarna. Hur hanterar du det?
– När jag fick höra hur illa ställt det var blev jag först väldigt ledsen. Det var en chock, det var många gånger värre än jag föreställt mig. Jag hade själv heller inte riktigt kollen på hur stor klubbens skuld var till mig. När det är säsong vill jag fokusera helt och hållet på min körning. Det andra, runt omkring, som räkningar och inbetalningar, sköter en tjej i mitt företag om. Jag visste att Valsarna släpade efter, det har hon berättat men jag ville inte veta för mycket. När jag i förra veckan fick höra summan var min första tanke, ”jävlar, är det så mycket?”. Jag hoppas på en lösning och är lovad det. Jag har alltid trivts i Valsarna och gillar att köra i Hagfors. Det har funkat där tidigare med allt, jag har haft den positiva bilden av klubben och har det fortfarande.
300 000 – det är inga småsummor..?
– Nej, nu märker jag att det börjat tryta på kontot. Det handlar ju inte om lön i den bemärkelsen. Det här är pengar som i första hand går till att hålla i gång verksamheten med service av cyklarna, resor och liknande. Det som gjort att jag ändå lyckats dra runt verksamheten är att klubbarna i Polen och England gjort rätt för sig. Men, som jag sa, nu behövs det lite mer slantar på kontot.
Knäppte en öl
Du blev svensk mästare i sommar. Du ville ändå inte ge några intervjuer på telefon och därför blev de värmländska tidningarna utan egna intervjuer med dig. Varför svarade du inte i telefonen den dag du vann ditt livs största framgång?
– Jag var både glad, trött och omtumlad. På hemvägen knäppte jag en öl i bussen, ja, två kanske till och med. Telefonen låg i ryggsäcken med läget ljudlös.
SM-guldet då. Hur högt värderar du det?
– Riktigt högt, det var stort för mig. Jag minns när jag som väldigt liten fick följa med pappa och se SM-finalerna. Jag minns hur häftigt jag tyckte det var när Per Jonsson vann SM. Det där tänkte jag på när jag stod på prispallen själv där som mästare. Så visst är det stort för mig.
Stortrivs i Karlstad
Du bor i Karlstad men hur ofta är du hemma och sover i lägenheten under ett år?
– Det är inte så ofta, lite har jag räknat på det där...och, ja, tre månader kanske. Inte mycket mer i varje fall. Jag trivs bra i Karlstad. När jag varit borta härifrån en längre tid kan jag få hemlängtan. Jag uppskattar verkligen Karlstad, det är fint här med allt vatten och grönområden. Jag har sagt till Alexandra att mitt Karlstad är världens finaste plats. Jag tror hon börjar inse det nu också. Hon uppskattar i alla fall det jag visat henne och nu under ledigheten hoppas jag också kunna ta ut henne på en båttur på Vänern.
Hur ofta tänker du på de risker som finns i sporten?
– Då och då kan det hända, men det är inte ofta. Jag fokuserar i stället på att utveckla mitt åkande och bli bättre och bättre. Min filosofi är att säkraste sättet att komma undan olyckorna är att vinna heaten.
Det är inte så länge sedan Lee Richardson omkom. Hur väl kände du Lee?
– Vi var i Australien tillsammans en månad och då pratade vi och umgicks rätt mycket. Annars har vi mestadels kört mot varandra och mötts i olika depåer och i stort sett bara morsat på varandra. Det är klart när en sådan olycka inträffar, då kommer väl tankarna, men det går inte att tänka för mycket ...då blir man snabbt en sämre förare. Jag blir det i varje fall. Jag vill helst bara tänka på min speedway, bara köra och tänka bort allt annat.
”Smärta inget vara rädd för”
Kan du med ord beskriva hur ont det kan göra att dratta omkull i 100 kilometer/timmen?
– Smärta är inget att vara rädd för. Blir det för mycket smärta, ja, då är man ju medvetslös.
Hur ser du på fortsättningen – Hur länge stoppar du för att kuska runt i Europa och köra speedway?
– Jag har inte satt någon deadline och känner mig inte klar med det här. Jag har planer för de närmaste åren, år som jag ser möjligheter att utveckla både mig själv och organisationen runt omkring. Jag fyller snart 35 men jag har inte tid att vara så gammal. I mitt huvud är jag bara 25.
Du blev inte uttagen i det svenska laget till lag-VM. Hur ser du på det och har du någon passning att skicka till förbundskaptenen Bosse Wirebrand?
– Jag har alltid gillat och respekterat Bosse. Det gör jag fortfarande. Jag kan tycka att jag hade platsat i laget, men har han en annan uppfattning kan jag inte lägga mer energi på det. I stället sporrar det mig att köra ännu bättre. Jag blir bara ännu mer taggad av detta. Förresten, vilka är uttagna, jag har ingen koll alls.
Kan gå på händer
I snabbfrågorna har du satt ditt kryss i rutan för Kalvholmen före Tallhult. Det kanske kräver en förklaring..?
– Det var inget svårt val, inte för att jag inte gillar Tallhult men det var på Kalvholmen jag började åka speedway .
Det här visste du inte om mig. Vad svarar du på den frågan?
– Det var en fråga jag aldrig fått tidigare. Men....hm, vad ska jag våga erkänna? Jag är rätt barnslig av mig. En ensam fredagkväll i Polen kan jag stå och jonglera med golfbollar, länge, länge. Det är inget jag tänkt berätta, men jag gillar att leka. Jag kan också gå på händer. Det lärde jag mig när jag kraschade 2004 och bröt båda benen. Jag var tvungen till det. På sjukhuset i Polen fick jag en rullstol som var för bred för att ta in på toaletten och till duschen. Därför var jag tvungen att gå på händerna och efter en del dagars träning gick jag på händerna in. Det var ju min enda möjlighet.
Namn: Karl Daniel Nermark.
Ålder: Fyller 35 (”men har inte tid att vara mer än 25”).
Familj: Flickvännen Alexandra.
Bor: Stadsdelen Norrstrand i Karlstad.
Yrke: Professionell speedwayåkare.
Klubbar: Valsarna, Kings Lynn och Czestochowa.
Största meriter: Det individuella SM-guldet i år, lag-SM-gulden med Valsarna 1998 och 1999 samt tre cupsegrar med Kings Lynn 2007.
Ser på teve: Sport.
Intressen utanför speedwaysporten: Musik, böcker och hockey. (”Jag följer hur det går för FBK”).
Förebild eller person jag beundrar: boxaren Muhammad Ali, artisten Johnny Cash samt författaren Charles Bukowski.
Det klarar jag mig inte utan: Fysisk träning samt mat och luft.
