Coverbandet The Waterloo har utsetts till världens bästa ABBA-tributeband och publiken som såg tisdagens föreställning i Medborgarhuset förstod varför. Foto: Johan Österman
Högtidsstund för ABBA-fansen
SÄFFLE
Varumärket ABBA är starkare än på länge i efterdyningarna av Mamma Mia-filmens stora framgångar, och Medis är inte sena att haka på trenden.
Publicerad: 2008-10-30 08:42
;)
Marica Aderwall och Matilda Lindell som abborna Annifrid och Agneta i tisdagens föreställning som fick ABBA-fansen i Medborgarhuset att njuta.
Foto: Johan Österman [Förstora]
Foto: Johan Österman [Förstora]
;)
Martin Håkansson bakom klaviaturen -- precis som Benny Andersson.
Foto: Johan Österman [Förstora]
Foto: Johan Österman [Förstora]
;)
Extranumret blev oundvikligen låten "Waterloo" som i rätt klädsel skapade äkta ABBA-känsla i salongen.
Foto: Johan Österman [Förstora]
Foto: Johan Österman [Förstora]
;)
Gruppen Waterloo består av från vänster Johan löfgren, Marica Aderwall, Matilda Lindell och martin Håkansson.
Foto: Johan Österman [Förstora]
Foto: Johan Österman [Förstora]
Omkring 300 personer hade på tisdagskvällen sökt sig till Medborgarhusets teatersalong för att titta på världens främsta ABBA-coverband. Arrangören Putte Grötting kunde nöjt konstatera att den fina publiksiffran uppmuntrar till fortsatt satsning på Medis tisdagsprogram.
Färgsprakande
ABBA-coverbandet Waterloo har genom åren samlat på sig mängder av erfarenheter. Nämn en avlägsen plats på jorden och de har förmodligen turnerat där. Det är således en välsmord show – skamlöst kitschig, stundtals färgsprakande och inte minst minutiöst professionell – som säfflepubliken får ta del av.
De fyra frontpersonerna sjunger och spelar förtjänstfullt som sina idoler, men de har även tänkt ett steg längre – såväl de hurtiga hårsvallen som de kroppsnära munderingarna är som hämtade från 1970-talet.
Som de rutinerade showmän de är ser de till att blanda anekdoter med publiksmicker i mellansnacket. Bandet framstår dock som genuint sympatiskt, och tycks uppbåda samma energi och vilja att underhålla när de spelar i Säffle som när de spelar inför fanastisk storpublik i Los Angeles eller Sydney.
Tunga artilleriet
Det skall medges att konsertens första akt är småtrevande i vissa stunder. ”Take a chance on me” är förvisso en potent inledningslåt som sätter an tonen för kvällen, men den följs av ett par ringrostiga nummer med tungfotad koreografi som inte renderar några översvallande publikovationer.
Det är dock uppenbart att bandet har sparat det tunga artilleriet, de mest välkända hitsen, till den andra akten. Här radas det ena smycket efter det andra upp från den digra ABBA-låtskatten, tempot är rasande, och stämningen i bänkraderna blir allt muntrare och mer uppslupen för varje raffinerat klädbyte. Smäckra trion ”Super trooper”, ”Gimme, gimme, gimme (A man after midnight)” och framför allt ”Mamma Mia” river naturligtvis ner ansenliga applåder, och antänder även en gnista hos bandet som borgar för en stilenlig avslutning.
Kvällens höjdpunkt blir, föga oväntat kanske, Dancing Queen. Säfflepubliken ställer sig upp i salongen och låter sig förföras av det notoriska discogroovet och de övertygande Agnetha- och Anni-Frid-imitationerna. Extranumren blir till slut oundvikliga. ”Waterloo” är en given succé redan på förhand, och när sångerskorna kommer ut i de legendariska schlagerkläderna från 1974 möts de av stort jubel. ”Thank you for the music” är till slut en förutsägbar men likväl värdig avrundning.
Högtidsstund
Undertecknad må ha tapetserat sina pojkrumsväggar med Ebba Grön-affischer under uppväxten, men inte ens en gammal självutnämnd punkrockare kan förneka att ABBA-diskografin är av yppersta internationella klass inom sin genre, och att låtarna kommer väl till sin rätt den här kvällen. Bandet är charmigt och de potentiella farhågorna om billig nostalgikänsla slår aldrig riktigt in. En rakt igenom trevlig upplevelse för gemene man, och säkerligen en högtidsstund för mer initierade ABBA-fans.
Färgsprakande
ABBA-coverbandet Waterloo har genom åren samlat på sig mängder av erfarenheter. Nämn en avlägsen plats på jorden och de har förmodligen turnerat där. Det är således en välsmord show – skamlöst kitschig, stundtals färgsprakande och inte minst minutiöst professionell – som säfflepubliken får ta del av.De fyra frontpersonerna sjunger och spelar förtjänstfullt som sina idoler, men de har även tänkt ett steg längre – såväl de hurtiga hårsvallen som de kroppsnära munderingarna är som hämtade från 1970-talet.
Som de rutinerade showmän de är ser de till att blanda anekdoter med publiksmicker i mellansnacket. Bandet framstår dock som genuint sympatiskt, och tycks uppbåda samma energi och vilja att underhålla när de spelar i Säffle som när de spelar inför fanastisk storpublik i Los Angeles eller Sydney.
Tunga artilleriet
Det skall medges att konsertens första akt är småtrevande i vissa stunder. ”Take a chance on me” är förvisso en potent inledningslåt som sätter an tonen för kvällen, men den följs av ett par ringrostiga nummer med tungfotad koreografi som inte renderar några översvallande publikovationer.Det är dock uppenbart att bandet har sparat det tunga artilleriet, de mest välkända hitsen, till den andra akten. Här radas det ena smycket efter det andra upp från den digra ABBA-låtskatten, tempot är rasande, och stämningen i bänkraderna blir allt muntrare och mer uppslupen för varje raffinerat klädbyte. Smäckra trion ”Super trooper”, ”Gimme, gimme, gimme (A man after midnight)” och framför allt ”Mamma Mia” river naturligtvis ner ansenliga applåder, och antänder även en gnista hos bandet som borgar för en stilenlig avslutning.
Kvällens höjdpunkt blir, föga oväntat kanske, Dancing Queen. Säfflepubliken ställer sig upp i salongen och låter sig förföras av det notoriska discogroovet och de övertygande Agnetha- och Anni-Frid-imitationerna. Extranumren blir till slut oundvikliga. ”Waterloo” är en given succé redan på förhand, och när sångerskorna kommer ut i de legendariska schlagerkläderna från 1974 möts de av stort jubel. ”Thank you for the music” är till slut en förutsägbar men likväl värdig avrundning.
Högtidsstund
Undertecknad må ha tapetserat sina pojkrumsväggar med Ebba Grön-affischer under uppväxten, men inte ens en gammal självutnämnd punkrockare kan förneka att ABBA-diskografin är av yppersta internationella klass inom sin genre, och att låtarna kommer väl till sin rätt den här kvällen. Bandet är charmigt och de potentiella farhågorna om billig nostalgikänsla slår aldrig riktigt in. En rakt igenom trevlig upplevelse för gemene man, och säkerligen en högtidsstund för mer initierade ABBA-fans.JOHAN ÖSTERMAN
Nöjen & evenemang
Kristinehamn: Ölme Diversehandel & Kafé
