Kyrkoherden på Näset har blivit emeritus
VÄRMLANDSNÄS
"Pensionerade präster brukar ibland få rycka in och jag är inte främmande för det. Vi får se hur det blir".
;)
;)
;)
Egentligen hade han inte tänkt sig att bli präst. Han växte upp i ett kristet hem – föräldrarna var missionärer – och visst fanns intresset.
– Men jag hade inte för avsikt att arbeta som präst. När jag började studera i Lund så var det samhällsvetenskapliga ämnen som jag valde.
Ganska snart insåg han att han ville något annat.
– Jag kände att det ändå var som präst jag ville arbeta och jag hoppades kunna ta med mig mitt samhällsintresse in i den yrkesrollen.
Han flyttade till Uppsala för att läsa teologi.
En plats för möten
– Uppsala har fått en speciell betydelse för mig och min familj. Det var där som mina föräldrar en gång möttes när de gick en kurs för blivande missionärer. Det var där jag mötte min blivande hustru Gunnel och där träffade min dotter Sofia sin blivande man.
Hon bor fortfarande med sin familj i Uppsala och har sin arbetsplats i – Kyrkan Hus.
Kyrkligt arbete är en gemensam nämnare mellan flera generationer i släkten.
– I samband med släktforskning upptäcktes att det på min mors sida fanns tre män i tre generationer, som på sin tid var skickliga träarbetare och bland annat har åstadkommit flera predikstolar och altaruppsatser i Västergötland.
Föddes i Afrika
Gunnar Imberg föddes i Afrika. Bakgrunden till detta är en i många avseenden fantastisk historia, som handlar om Josef och Judith, han präst och hon folkskollärare. De ville bli missionärer. Det var under andra världskriget.
– De visste inte när de skulle kunna resa. De hade fått beskedet att de skulle vara beredda på att ge sig iväg med kort varsel när möjligheten kom. De hade några resväskor packade och klara.
När Josef kom till Sigtuna 1944 för att gå en kurs där möttes han av inackorderingsdamen som han skulle bo hos.
– Men vad gör kandidaten här? Ni skall ju resa till Afrika nu!
Hon visste vad han ännu inte hade fått veta. Ryktet hann först.
Dramatisk resa
– Pappa skickade telegram till mamma med beskedet ”Avres omedelbart Göteborg.” Det var innan det bara var att ringa och snabbaste sättet att få kontakt var via telegram.
Hustrun förstod vad det gällde. De kunde stiga ombord på ett fartyg, som skulle få fri lejd mellan krigsfartyg och genom minfält. Fartygen gick i konvoj. Kaptenen hade fått ett sjökort som visade var de skulle passera för att inte riskera att gå på någon mina.
– Det beordrades absolut tystnad ombord på fartyget för att inget skulle störa koncentrationen.
Det gick bra, men man fick gå en lång omväg över Atlanten eftersom engelska kanalen var upptagen av annat. Uppladdningen pågick för den stora invasionen i Normandie, Dagen D...
Josef och Judith Imberg hann komma nästan till Brasilien innan fartyget kunde ta kurs mot Afrika där de via Sydafrika kunde resa vidare norrut och slutligen korsa Victoriasjön innan de var fram vid den plats där de skulle arbete. Det var i nordvästra hörnet av nuvarande Tanzania.
Lång väntan på bagaget
Med sig när de kom fram hade de bara sina resväskor. Allt annat bagage hade skickats med annat fartyg. Det var som sagt krig. Bagaget kom fram – nio månader senare.
Det var ungefär då som Gunnar föddes våren 1945.
Det var Afrika som var hemma för Gunnar som barn. Med tiden flyttade familjen söderut till Johannesburg i Sydafrika och sedan till södra delen av dåvarande Syd-Rhodesia. Det var ett land som i ett speciellt avseende inte stod Sydafrika långt efter.
– Det var en skarp gräns mellan färgade och vita. Skillnaden mot apartheid i Sydafrika var inte speciellt stor.
Erfarenheterna från barnaåren har satt spår.
– Jag kan väl säga att britter och fransmän skall nog inte vara de som idag talar om för vissa afrikanska stater vad demokrati är. De hade sin chans en gång, men tog den inte.
Afrikaåren satte spår
Gunnar började sin skolgång i Afrika, men snart fick föräldrarna göra ett val. Skulle barnen bli svenskar eller afrikaner?
– När jag var 11 år flyttade vi hem till Sverige.
Föräldrarna skulle återvända för ytterligare en period i Afrika, men det var så många år senare att då var inte Gunnar med.
– Men jag måste nog säga att åren i Afrika på olika sätt kom att sätta prägel på mitt fortsatta liv. Så är det.
Om Gunnar Imberg fick en ganska kringflackande start i livet så blev han desto mer bofast senare. Efter prästvigningen 1973 följde elva år i dalsländska Järbo i Högsäter. Därefter 25 och ett halvt år som kyrkoherde på Värmlandsnäs. Ni finns hemmet i Åmål. I prästgården i Millesvik bor nu spnen Anders med hustrun Louise och sonen Oscar.
Andra förutsättningar
I sin uppgift har han haft ansvaret för fyra kyrkor – Eskilsäters, Millesviks, Ölseruds och Botilsäters.
– Det kan tyckas märkligt att man en gång byggde fyra kyrkor inom ett så begränsat område, men kom ihåg att det skedde i en tid helt olik vår. Under medeltiden bodde ungefär en tredjedel av Värmlands befolkning på Värmlandsnäs. Det var helt andra förutsättningar.
Så sent som 1830 bodde det fyra gånger fler på Värmlandsnäs än i Åmåls stad och Karlstads befolkning var bara dubbelt så stor som den på södra Värmlandsnäs.
Den historiska bakgrunden fascinerar Gunnar Imberg, som med inlevelse berättar om Fru Botilda som lät bygga Botilsäters kyrka – det sägs åtminstone så – och om det som kan vara bakgrunden till kyrkoruinen på Lurö. Han har själv flera gånger deltagit i utgrävningarna där under förre biskopen Bengt Wadensjös och arkeologen Sofia Anderssons ledning.
Har många sidor
Det finns många sidor av Gunnar Imberg. Han har varit facklig företrädare inom Kyrkans akademikerförbund, skyddsombud, politiker, älgjägare i Millesviks älgjaktslag, hemvärnsman, ordförande i Wermländska Tegnérsällskapet, aktiv i Södra Näsets byalag, engagerad i Studieförbundet Vuxenskolan både lokalt och regionalt – och skådespelare. För att nämna några exempel...
– Det där med skådespelare berodde på att de behövde en präst när de skulle göra ett bygdespel om en barnamörderska, som en gång avrättades på Värmlandsnäs. Och då tyckte de väl att gick bra att använda den präst som de hade...
Autentisk rekvisita
Och den prästen kunde till och med som rekvisita ta fram den gudstjänstbok, som en av hans företrädare som kyrkoherde i Millesvik, Sven Brand, med stor sannolikhet använde när han följde barnamörderskan till stupstocken 1797!
I boken ges anvisningar till prästen hur han skall handla i olika situationer. Ett avsnitt handlar om kontakten med ”de som avlivas skola”.
Om några veckor, närmare bestämt 13 mars, finns Gunnar Imberg på scenen när det är premiär för årets bygdespel i församlingshemmet i Millesvik.
Två gånger har han spelat präst, sedan blev han länsman och i år spelar han konstnär.
Aktiv i hemvärnet
Församlingshemmet har förresten en koppling även till hans roll som hemvärnsman. Gunnar Imberg var en tid plutonchef i hemvärnet. I källaren under församlingshemmet hade hemvärnet sitt förråd av kulsprutor.
– Så var det den gången. Så är det inte nu. I dag förvaras inte vapnen på det sättet. Säkerhetskraven har höjts.
Och själv har Gunnar Imberg blivit bataljonspräst i västra Värmlands hemvärnsbataljon.
– Arbetet i hemvärnet har varit meningsfullt. Visst har det funnits en koppling till det militära och gör så fortfarande, men dessutom har vi viktiga uppgifter till exempel i samband med skogsbränder, eftersök och översvämningar. Med kort varsel kan vi ha en grupp beredd till insats.
Politiska uppdrag
Som politiker har Gunnar Imberg tillhört styrelsen för Säfflebostäder och varit ledamot i kulturnämnden och i barn- och utbildningsnämnden. Han har representerat Folkpartiet. Att han nyligen avsade sig uppdragen berodde på att han i samband med pensioneringen fick Åmål som bostadsort. Då kan man inte ha politiska uppdrag i Säffle.
– De politiska uppdragen har varit intressanta. I styrelsen för Säfflebostäder diskuterade vi till exempel hur vi skulle kunna komma till rätta med eftersatt underhåll. När vi sedan såg att de planerade underhållsåtgärderna ökade samtidigt som de akuta insatserna minskade så kändes det bra. Uppgiften som fadder på Tegnérskolan var också mycket intressant.
Kyrkans roll
Kyrkans roll i samhället är av naturliga skäl något som engagerar honom. Kanske ännu mer kyrkans roll för de enskilda människorna.
– Vi måste vara medvetna om den enorma förändring som har skett från det agrara samhället till det som vi lever i nu. Förr var flera generationer med olika uppgifter engagerade i vad som i praktiken var familjeföretag. Man arbetade hårt under veckorna. På söndagen var kyrkan en samlingspunkt där man träffades, utbytte nyheter och fick Guds ord på samma gång. I dag bygger familjer upp den sociala relationen under helgerna, man stärker familjerelationerna, som inte alltid har karaktär av kärnfamiljen, man snickrar och renoverar...
Vilket är uppdraget?
Gunnar Imberg menar, att man inom kyrkan i högre grad än hittills måste analysera vilken roll kyrkan skall ha i människors relationer. Vilket är uppdraget?
– Vi måste inse den traditionella gudstjänsttiden klockan 11 på söndagen inte får vara helig. Den kanske inte passar dagens familjer.
Det är ingen tillfällighet att kyrkan sammantaget är Sveriges största arrangör av till exempel musikarrangemang.
– Och vi har 125 000 körsångare och flest anställda professionella musiker.
Det gäller att hitta rätta formerna.
– Ideologin är i grunden densamma och den har använts till det samma under snart tusen år i våra bygder och ofta i samma byggnader. Den tanken är fascinerande.
Han markerar en viktig skillnad.
– Kyrkan skall inte anpassa sig till tiden, men se sin uppgift – i tiden.
Namn: Gunnar Imberg
Ålder: Snart 65 år
Bor: Numera i Åmål.
Familj: Hustrun Gunnel, två barn med respektive och tre barnbarn
Yrke: Kyrkoherde emeritus
Äter gärna: Älgstek
Favoritdryck: Eget bubbelvatten
Läser helst: Faktaböcker
Musiksmak: Blandat klassiskt och gärna keltiskt
Fritidsintresse: Tycker om körsång
Motto: Lyssna och lära
