Sven-Ingvars på topp igen
SÄFFLE
;)
;)
;)
;)
;)
;)
Efter 53 år med Sven-Ingvars finns det mycket att jämföra med och säfflepubliken kan enkelt jämföra tisdagens turnépremiär med konserten på samma scen för nästan exakt ett år sedan. Den kvällen kvitterade Slottsbrons stolthet ut toppbetyg. Tisdagens konsert var ännu bättre!
Kan bli ett triumftåg
”Nio Liv” är ett mycket passande namn på den långa konsertturné som Sven-Ingvars officiellt startade på onsdagkvällen men det var som sagt smygpremiär i Säffle redan kvällen innan. Att döma av publikens reaktioner kommer ”Nio Liv” att bli ett triumftåg för Sven-Erik Magnusson och hans medmusikanter.
Frontmannen själv var i finare form än på länge och utstrålande sann spelglädje och en scennärvaro så stark att vi kunde ta på den. Det glittrade i ögonen på honom och värmen fullkomligt studsade mellan scenen och salongen som ju var utsåld sedan flera månader.
Vilken låtskatt!
Man behöver inte vara någon stor beundrare av Sven-Ingvars för att imponeras av orkesterns breda låtskatt och man kan enkelt fastslå att alla gamla klassiker låter bättre nu än någonsin. Sven-Ingvars gör på något sätt covers på sina egna låtar och även den mest förväntansfulle får valuta för pengarna. Sedan är frågan om det låter bäst när bandmedlemmarna slår sig ner på varsin stol för att vara ”finkulturella och spela Fröding” eller när man plockar fram Hultsfredgitarrerna. Publiken gav stående ovationer för bådadera.
En kär gammal vän
När Sven-Erik Magnusson kliver in på scenen upplever många av oss att vi återser en kär gammal vän. Alla har vi våra minnen till Sven-Ingvars. Undertecknads allra första skiva – den kom före både Beatles och Hep Stars – var ”Det tror jag inte på” och att höra den i 2009 års version är en stark upplevelse. Singelns baksida hette ”Å jänta å ja” och Sven-Ingvars visar denna kväll att det egentligen var en tung rocklåt.
En lång kavalkad
Publiken fick höra en kavalkad av låtar från sex decennier. Inget fattades: Te dans med Karlstadtösera, Fröken Fröken, Min gitarr – som vi även fick höra i en liten spansk version – Anita, Byns enda blondin, Prästkragen och så vidare.
Upplevelsen förstärktes av skickliga medmusikanter inte minst den skicklige gitarristen Stefan Ernestam som fick tillfälle att briljera med sitt instrument, men också av sonen Oscar som blivit en allt viktigare komponent i maskineriet.
