Tog studiepaus och upptäckte Nya Zeeland

18-åriga Otto Åkerström från Sjögerås utanför Säffle har varit med om något som många bara kan drömma om. Efter sitt första år på teknikprogrammet på Herrgårdsgymnasiet, åkte han genom organisationen Rotary till Nya Zeeland där han stannade i ett år.

– Jag var där med min familj när jag var ett år. Jag kommer ju inte ihåg någonting, men jag har sett bilder från resan så jag ville uppleva det med egna ögon, säger Otto Åkerström.

Han bodde i den lilla staden Morrinsville, med cirka 6 000 invånare, på Nya Zeelands nordö.

– Nya Zeeland var mitt förstahandsval, och jag är väldigt nöjd med valet. Jag var en av tre från Sverige som fick åka dit så jag hade tur, säger han.

Fantastisk natur

Det märks på Otto hur nöjd han är med sitt år i landet. Han visar en massa bilder och flera videoklipp på datorn.

– Det var en väldigt utvecklande resa och jag har blivit mer självsäker, speciellt med språket. Fler borde få uppleva en sån här resa.

Ottos bästa minne från resan var när han och de andra ungdomarna från organisationen Rotary som ingick i samma distrikt åkte till Nya Zeelands sydö. De var 15 personer i gruppen och de kom från olika delar världen, som till exempel Holland, Schweiz, Argentina och Brasilien.

– Vi reste runt på sydön i tre veckor, säger Otto. Den resan var det bästa på hela året. Det var trevligt folk, bra väder, fullt ös hela tiden och det var bra organiserat.

Resan började i nationalparken Abel Tasman, där de gjorde en vandring på ungefär två mil.

– Det var guldsandstränder och naturen var helt otrolig, säger han.

Otto tyckte att naturen var fantastisk i hela landet.

– Egentligen kan man åka var som helst för det är fint överallt. Och det finns vandringsleder överallt, allt från fem minuters till sex dagars vandringar, och det är verkligen värt att gå dem, säger han.

Bungyjump och jetboating

De besökte även staden Christchurch som är Nya Zeelands tredje största stad.

– Det var en stor jordbävning där 2010, och då förstördes en katedral som var stadens kännetecken, säger Otto och visar en bild på kyrkan i en bok. Nu funderar de på om de ska riva alltihop eller ha kvar det som står kvar.

I Christchurch besökte gänget även Antarctic center.

– Det är den sydligaste delen och det är därifrån man flyger om man ska till Antarktis, säger han.

Det blev även ett besök i staden Queenstown, och är man i Queenstown måste man ju prova på det som staden är känd för – bungyjumping.

– Det var absolut en höjdpunkt på resan, säger Otto. Det var läskigt och det flimrade nästan för ögonen när jag var längt ner, säger han och visar ett videoklipp från hoppet på datorn.

Hoppet var 134 meter högt och det tredje högsta i världen.

I Queenstown stannade de i fyra dagar, så de hann även med att testa på jetboating.

– Vi åkte fram och tillbaka på en flod i 80 kilometer i timmen, och vi åkte precis intill klipporna, säger Otto och visar ännu ett klipp på datorn från den snabba båtfärden.

Såg kauriträd

En annan av höjdpunkterna på resan var när de åkte båt i fjordarna i Milford Sound.

– Landskapet var jättefint med fjordarna och bergen som var tusen meter höga, säger Otto.

En tur till Nya Zeelands största fårgård blev det också, där de bodde i tre dagar ”mitt ute i ingenstans”.

– De hade 50 000 får, 12 000 hektar mark, 100 vallhundar, 20 hästar och 23 anställda, säger Otto.

Mycket djur hann de se under sina tre veckor på sydön. De paddlade kajak och såg sälar, vid Antarctic center såg de små pingviner av sorten ”blue penguin” och sjöelefanter, i staden Dunedin besökte de ett albatrosscenter där de såg albatrosser som ruvade på sina ägg på stranden, och de såg sälar och pingviner även där, och vid Bay of Island såg de delfiner.

– Jag har sett mer av Nya Zeeland än många av mina Nya Zeeländska skolkamrater. De har bara varit på nordön, medan jag har sett både nordön och sydön, säger Otto.

På nordön, där han bodde under sitt år i landet, åkte samma gäng från Rotary till norra delen av ön. Där besökte de en park med kauriträd, vilket är ett sällsynt träd.

– Träden var ungefär 2000 år gamla, de var 50 meter höga, 16 meter i omkrets och 5 meter i diameter, berättar Otto och visar bilder på sig själv vid ett träd som är många gånger större än honom själv.

Provat många sporter

Under vardagarna gick Otto i high school i Morrinsville, där han läste engelska, matte, fysik, kemi, biologi och idrott. Sport och idrott är ett av Ottos största intressen och det var viktigt för honom att kunna fortsätta med sportandet i Nya Zeeland. Det är framförallt tennis och golf som Otto är intresserad av, och han tog med sig sitt tennisracket och sina golfklubbor när han åkte.

– Men jag har provat på flera nya sporter i Nya Zeeland som jag kanske inte hade testat annars, säger Otto.

I Nya Zeeland är rugby en stor sport, och Otto gav den ett försök.

– Där nere är de ju vana att spela rugby, men det var lite för tufft för mig, säger han.

En annan sport han gav sig på var rodd.

– Min värdpappa tyckte att jag såg ut som en roddare, så jag började ro tillsammans med en polisman från Morrinsville, säger Otto. Han hade inte heller rott innan men nu ska han försöka ro över Atlanten, vilket kommer ta ungefär tre månader.

Otto fick mersmak och kanske fortsätter han med rodd här hemma i Säffle.

– Det har blivit lite som av vändning i livet att prova på nya sporter, säger han.

Han spelade även basket för skollaget, och var med på en del matcher.

– Jag kommer nog att fortsätta spela basket på en social nivå nu när jag är hemma, säger han.

Fick träna på språket

I skolan var det även en hel del tävlingar som Otto deltog i. Under en friidrottsdag kom han exempelvis på förstaplats i kulstötning och tvåa i tresteg och i höjdhopp, han var med i en tennistävling som han vann, och han kom två i bröstsim i en simtävling.

– Jag var med i allt jag kunde, säger Otto.

Med skolan gjorde han ett besök vid nordöns näst högsta berg Ngaurhoe.

– Det är 2300 meter högt, vilket är högre än Kebnekaise. Det är en aktiv vulkan med en massa sjöar och kratrar, säger Otto.

Där gick de på vandringsleden Tongariro i cirka åtta timmar upp till toppen av berget, och även här hade de tur med vädret och kunde njuta av utsikten.

– Det är också en minnesvärd grej jag gjort, säger Otto.

Språket var en av anledningarna till att han ville åka till Nya Zeeland. I början kände han sig lite osäker på engelskan, och fick försöka förklara ord som han inte kunde och fick försöka översätta i huvudet innan han skulle säga något.

– Ibland kände jag mig lite efterbliven, säger han och skrattar. Mina kompisar skrattade åt min dialekt, men jag bara skrattade med. Man måste bjuda på sig själv.

Bondgårdar överallt

Som alla ungdomar som är med i Rotarys ett-årsprogram så bodde Otto hos fyra olika familjer under sin vistelse. De första han bodde hos var familjen Feast, där han trivdes väldigt bra. Bara någon vecka efter att Otto kommit hem, så kom tre medlemmar ur familjen Feast till Sverige och hälsade på hemma hos Otto och hans familj i Sjögerås.

– Det är första gången vi är i Sverige, säger Pip Feast som är mamma i familjen. Det är jättefint, och alla pratar så bra engelska.

Otto trivdes hos familjen, och familjen tyckte väldigt mycket om Otto.

– Otto är en väldigt bra person, och han har fått väldigt många vänner. Många människor kommer att sakna honom, säger Pip Feast och ger Otto en stor kram.

Efter några månader flyttade han till familjen Prichard som var kobönder. Där var han ibland med och mjölkade korna på morgonen.

– Det var bondgårdar nästan överallt. I Morrinsville har de flesta kor per person i hela världen, säger Otto.

Efter några månader flyttade han vidare till familjen Cooper, där mamman var förskolelärare och pappan var ekonom. Sista stoppet blev hos det pensionerade paret DeHaas.

Fick se krigsdans

Kulturen i Nya Zeeland tyckte Otto var ganska lik den vi har här hemma i Sverige.

– De som ursprungligen kommer från Europa är också kristna. Men vädret och årstiderna är ju annorlunda, säger Otto.

Han fick dock en liten glimt av maoriernas kultur, vilka är Nya Zeelands ursprungsbefolkning.

– När vi var i Roteroa på nordön visades det upp en krigsdans. Det är den största dansen som de brukar visa innan Nya Zeelands rugbylag ska spela, säger Otto.

På frågan om Ottos sämsta minne från resan funderar han länge på svaret. Efter en liten påminnelse från sin mamma Anneli säger han att det sämsta minnet är att han var lite förkyld i början av sin vistelse.

– Och första dagen hade jag hemlängtan, säger han. Jag hade flugit och inte sovit på nästan två dygn, så jag mådde så dåligt.

I höst kommer Otto att fortsätta sin utbildning på teknikprogrammet på Herrgårdsgymnasiet, och han börjar då andra året. Att ta en paus från sin utbildning i ett år tyckte han inte var något problem.

– Det var värt varenda sekund, säger han.