Anaal Nathrakh – Ursinnig lättillgänglighet
Metal
När låten ”In Coelo quies. Tout finis ici bas” tonat ut i ett vitt oljud vill jag boka en tid på ett kloster för att vila upp mig och få tillbaka förståndet. När brittiska extremkonstellationen Anaal Nathrakh trampar gasen i botten ställs alla spjäll på vid gavel och det är svårt att inte sugas med i bandets förintelsemusik. Men så skapade också frontmannen Dave Hunt bandet enbart för att bli den totala apokalypsens ljudfond och sätta all annan extremmusik i skymundan.
Bandet är ett näste för likasinnade och här har under åren medlemmar från Napalm Death, Benediction, Cradle of filth och Fukpig dansat sig tokiga efter Hunts regelbok.
Den stora överraskningen är dock att hur benhård och ursinnig musiken än låter så flyter trots allt en lättillgänglighet strax under ytan. Den är faktiskt inte ens svår att upptäcka för ett otränat öra.
Där finner jag min livboj och avbokar klostret i rödaste rappet.
Jonathan Strandlund
































































