The Smashing Pumpkins
Oceania
(EMI)
The Smashing Pumpkins frontman Billy Corgan nöjer sig aldrig. Det här påståendet har mer kött på benen än någonsin tack vare de inledande spåren på Oceania som blandar euforiska Led Zeppelin-vibbar och The Mars Volta-inspirerade förbrukningsvaru-slingor med tryggt och modernt puksmiskande med ungefär fyra miljoner slag per sekund. Det är hårt, kaotiskt, personligt och kräver tålamod innan man som lyssnare har en chans att hänga med i de rytmiska krokarna.
Samtidigt finner jag oönskad ro här. Spåret The Celestials bryter av med plötslig akustisk gitarr, påklistrade stråkar och en ackordföljd som mest troligt ligger överst i lärarpärmen på genomsnittskulturskolan runt om i landet. Det är också redan här, tidigt på plattan, som Oceania tycks ge upp och hellre åker med på rockflotten i mainstreamen snarare än att fortsätta bjuda på lysergsyredietylamid för öronen – och det är ju synd.
Oskar Nyström
