Sveriges James Brown. Så skulle man på allvar kunna titulera Timbuktu efter den fantastiskt svängiga konserten på lördagskvällen – Putte i Parkens allra sista spelkväll.
Men det räcker inte riktigt där, för Timbuktu är Timbuktu och ingen annan, och det känns fantastiskt att ha varit på plats när skåningen nådde sin absoluta toppform såhär tio år in i karriären. Blåspartiet fanns äntligen där. Likaså dragspel, dubbla organister, makalöst svängigt trumkomp och så mycket energi att bandet i sig troligtvis hade kunnat driva samtlig el i en mindre hamnstad.
”Han är ju bara så jävla cool,” hörde jag någonstans. Och visst stämmer det. Iklädd kostym var Jason Michael Bosak Diakité, som karln egentligen heter, så funkig och jazzigt elegant att jag stundtals blev avundsjuk.
Och trots att det har gått hela tio år, vilket är betydligt mer än många andra får i den svenska musikbranschen, känns det som att Timbuktu har hittat hem.
Hundraprocentigt och komplett. Det här var precis vad festivalen behövde.
Fakta
Timbuktu
Putte i Parken 2012
Stage of Joy
(lördag)
