Thåström – "Ett hypnotiskt drömspel"
RECENSION
Men Thåström bryr sig inte, så klart.
Han har annat att fokusera på. Saker att säga. Om ångest, om ensamhet, om besvikelser och sökandet efter den där ack så bittert kortvariga lyckan. Thåström förvandlar Putte i parken till en becksvart mässa. Till en kompakt och påträngande ljudvägg vrålar Thåström ut sina teatrala texter, och det slår mig att han aldrig har varit mer relevant än så här. Både musik och texter känns ända in i märgen.
Thåström har gått varvet runt. Täckt upp livets alla ångestdelar. Efter upproriskhet och tonårsångest kommer besvikelserna och livsledan. Istället för Bellman kanaliserar dagens Thåström snarare Strindberg. Sommarens konserter är Thåströms motsvarighet till Ett drömspel. Kolsvart, suggestivt och utomjordiskt. Den närmast industriella, malande ljudbilden ger orden en tyngd de inte alltid har på albumen. Nya dimensioner, djupare sår.
Det är gamla trick, att använda motljus och rök för att få den hattprydde Thåströms silhuett att avteckna sig extra snyggt mot våra näthinnor. Men det är alltjämt effektivt. Han vandrar otåligt av och an på scenen och spretar med armarna. Hans uppenbarelse för tankarna till en trasig gammal fågelskrämma, och det är ett hypnotiskt skådespel.
När Thåström sjunger om att vi måste beväpna oss med allting som vi längtat och drömt om, så är det omöjligt att värja sig. Då hamrar sig både orden och den isande ljudväggen in under bröstkorgen, och mosar hjärtat. Det är synd om människan.
Putte i parken 2012
Stage of joy
(Torsdag)
